Spana in den här killens bilder – det här är nåt av det snyggaste jag sett på länge. Han har gjort den grymt snygga omslagsbilden till Vinter på Berättargränd, och på hans websida finns en hel del smått och gott. Bland annat en del Lovecraft-inspirerade bilder, och som sanna kultister måste vi ju länka websidan här.
Skäller värre än hon bits
För en tid sedan satt jag i disken på det Lilla Biblioteket, detta var samma vecka som vi hade öppnat efter att vi haft stängt under sommaren. Det hade trillat in en hel del böcker som varit ute på sommarlån.
Så kommer det in en äldre dam och lägger två ljudböcker på disken för att återlämna. När jag återlämnar den ena visar det sig att den varit på sommarlån och skulle återlämnats på måndagen (detta skedde på onsdagen), och det uppstod alltså en förseningsavgift på 5 kr. Damen mulnade.
Nästa ljudbok skulle återlämnats på måndagen samma vecka som vi stängde för sommaren, alltså två månader tidigare. Detta gav upphov till en avgift på hela 50 kr, maxbeloppet.
När jag påpekade detta med vänlig röst (jag gör alltid mitt bästa för att undvika att låta förebrående när jag meddelar att det finns avgifter på låntagarkontot) blev damen hemskt upprörd och redan innan jag hunnit prata klart ropade hon ”Nej! Det går jag inte med på! Jag har lånat här i alla år och aldrig fått någon försening!”
Jag försökte då visa henne på skärmen hur det låg till med återlämningsdatumen, men hon ville inte ens titta utan fortatte trumpeta med samma höga röst: ”När jag var här innan sommaren lovade de mig att böckerna jag lånade i juni skulle jag få ha till i augusti! Det måste vara fel i datorn!”
Jag påpekade då att jo, mycket riktigt, den bok hon hade lånat i juni hade återlämningsdatum i augusti, närmare bestämt två dagar tidigare (därav den lilla avgiften), medan den andra ljudboken hade återlämningsdatum i juni, och alltså var lånad i maj, en månad innan sommarlånetiden trädde in (därav den större avgiften). På detta svarade hon återigen att hon minsann lånat böcker på detta bibliotek i alla år och aldrig fått någon försening!
När hon upprepat detta ytterligare ett antal gånger, som om det på något sätt skulle vara relevant, började jag bli en aning trött. Det började också de två, tre besökare som väntade i kö bakom henne, då min kollega var upptagen med en dagisklass.
Damen ilsknade till ytterligare, och hävdade att hon minsann skulle kolla upp det här, hon skulle ringa chefen. Jag svarade att det fick hon gärna göra och erbjöd mig att ta fram telefonnumret, men detta hörde hon tydligen inte eftersom hon var upptagen med att gräva i sin väska. Upp kom plånboken, och under mycket fräsande och muttrande räknade hon upp 55 kr på disken.
”Nå, jag betalar väl då! Men om det visar sig vara fel så ska jag ha pengarna tillbaka!”
Vid detta avrådde jag bestämt från att betala skulden innan hon hade varit i kontakt med kravavdelningen. Det är nämligen så att om jag tar emot pengar och går in och registrerar skulden som betald så försvinner uppgifterna om vad betalningen gäller. I efterhand kan man bara se att en betalning har gjorts, vilket datum den betalades och vilken summa, inte vilka media som avses eller när de skulle varit åter. Om skulden får ligga kvar så kan vi se vad den gäller. Detta försökte jag förklara för damen, men hon vägrade lyssna utan slängde bara pengarna på disken och stormade svärande iväg, med de andra besökarnas förvånade blickar efter sig. Jag hade inte mycket annat val än att ta emot pengarna och avregistrera skulden.
En stund senare kom min kollega fram och frågade vad damen varit så arg för, och när jag berättade svarade hen: ”Vad lugn och fin du var! Om nån hade betett sig sådär mot mig hade jag skällt ut dem!”
Kanske 20 minuter senare var det dags igen.
Jag satt fortfarande i disken, jag tror att jag höll på med några reservationer, när damen kom ångande genom dörren med ett triumferande uttryck i ansiktet.
”Nu du! Ni kan ju inte ta betalt för veckor när ni har stängt!”
Det var tydligt att hon var väldigt stolt över denna snilleblixt, och hon blev inte glad när jag sköt henne i sank med ”Jo, det kan vi faktiskt visst göra.”
Sommarlånetiden som ligger på åtta veckor jämfört med vår vanliga på fyra veckor är uttänkt just för att se till att de som lånar saker innan vi stänger ska kunna ha sina media utan problem. Om någon missar en återlämning som tar slut innan den förlängda lånetiden träder i kraft, och sedan inte hör av sig för att åtgärda det, så kan vi absolut ta betalt för de veckor som Lilla Biblioteket har stängt. Det beror på att vi ingår i samma system som bl a det Större Biblioteket som inte hade stängt under sommaren, och som dels hade kunnat ta emot återlämnade böcker även till Lilla Biblioteket och dels gärna hade hjälpt till att låna om böcker per telefon.
När jag föreslog för damen att hon kunnat åka till Större Biblioteket så fräste hon åt mig att jag inte skulle vara dum, hon har minsann en sjuk make och kan inte sitta och åka runt bara för att lämna tillbaka några jävla böcker. Jag svarade att jag givetvis förstod hennes situation, och att hon i så fall kunnat ringa till Större Biblioteket och lånat om boken i fråga.
”Det var det dummaste jag hört!” svarade damen, utan att ge en förklaring till vad som var så dumt.
Vid det här laget började hon bli desperat, och vände sig till en av de besökare som återigen hamnat i kö bakom henne för att få bekräftat att vi inte kunde ta betalt för de veckor vi hade stängt, men även den besökaren höll med om att vi visst kunde det. Då försökte damen med min kollega, som vid tillfället stod i telefon och inte kunde svara henne.
Till slut, när inget annat verkade hjälpa, övergick hon till att ondgöra sig över mig personligen.
”Du ska inte sitta där och vara mallig, din jävel! Jag ska minsann ringa chefen och klaga, så här får det inte gå till!” Hon gick ett varv runt disken, ilsket muttrande, och precis när jag försökte börja ta hand om nästa besökare kom hon igen med ”Din jävla mallgroda, du ska inte sitta där, du din jävla… kille!!”
Sen stormade hon till slut ut ur biblioteket.
(Och ja, just denna skribent råkar vara av hankön, vad nu det hade med saken att göra)
Såvitt jag vet har damen i fråga inte kommit in med några officiella klagomål till ”chefen”. Jag har inte heller sett till henne i biblioteket.
Det intressanta är ju att det inte egentligen verkade vara själva summan pengar som gjorde henne arg, utan detta att hon var försenad med böckerna. Och det är ju faktiskt inte mitt fel. Tilläggas kan väl att jag hade varit en aning mer benägen att tro att det hela kunde ha berott på ett tekniskt eller handhavandefel om hon inte omedelbart hade brusat upp och börjat skälla, utan att ens försöka förstå vad som hade hänt. Det är inte lätt när det är svårt.
Annorledes annorlunda
Är du författare eller något däråt? Tänker du skriva en bok om ett barn ”som är annorlunda”? Du vet, det är ju viktigt att man skriver böcker för barn och ungdomar som de kan känna igen sig i, oavsett om de sitter i rullstol, har hörapparat, är homosexuella eller känner någon som är det, har Asperger eller ADHD osv osv osv. Tänker du skriva om ett sånt barn, eller?
Du… gör inte det. (Och du som nu tar illa upp – läs resten av inlägget innan du kommenterar.)
Politiskt korrekta barnböcker om ”barn som är annorlunda” brukar se ganska likartade ut. Författarna verkar ha utgått från ungefär samma process i skrivandet – den processen ser ut som följer:
1) Författaren (FF) kommer på att det är ju viktigt att skriva om människor ”som inte är som alla andra” och bestämmer sig för att skriva en sådan bok.
2) FF bestämmer sig för vilken sorts ”annorlunda” som huvudpersonen ska tillskrivas.
3) FF skriver en utförlig beskrivning av detta ”annorlunda” i bokens första kapitel, och bygger sedan hela historien kring detta.
Berättelserna som sådana brukar också följa en ganska likartad mall. Några exempel:
a) Claes-Maud har Asperger, ADHD eller annat neuropsykiatriskt funktionshinder. Claes-Maud blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens funktionshinder.
b) Malin-Styrbjörn är blind, döv eller har annat fysiskt funktionshinder. Malin-Styrbjörn blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens funktionshinder.
c) Åke-Magdalena är homosexuell, eller hens föräldrar är det. Åke-Magdalena blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens/hens föräldrars läggning.
Syns mönstret…?
Man kan sammanfatta det så här:
Huvudpersonen avviker på något sätt – det blir konflikter med omgivningen – huvudpersonen står på sig – alla blir sams.
Detta mönster säger: ”ja det är HELT OK att du är annorlunda, men bered dig på konflikter, för du vet ju att du är ANNORLUNDA”.
Nu till varför du inte ska skriva ”en bok om ett barn som är annorlunda”:
Om du utgår ifrån det ”annorlunda” så blir det berättelsens kärna. Utifrån detta kan du aldrig någonsin bygga en bra berättelse. Det enda du får är en berättelse som tydligt pekar på att det-eller-det är just annorlunda, vilket i sin tur förmodligen inte hjälper barn i samma situation speciellt mycket. Det du visar är istället hur svårt och jobbigt barnet kommer att få när det möter omgivningen, att det blir konflikter och bråk, förmodligen mobbing osv. Du får också en berättelse som tydligt pekar ut för ”normala” barn vad som är ”annorlunda”, att detta-och-detta inte är ”normalt” men att det är något man ”ändå måste respektera”. Kontentan blir att berättelsen säger att ”det är bra att veta att det finns barn som är annorlunda och att man ska vara snäll mot dem, för de är ju inte som vi andra.” Det är inte någon vidare bra vinkling.
Därför vill jag säga:
JA det är bra att det finns berättelser om alla sorters människor.
JA det är sannolikt extra viktigt för de barn som avviker från normen på något sätt.
Men det är inte en duglig berättelse om den utgår ifrån det ”annorlunda”, pekar tydligt på detta, och också pekar tydligt på att det kommer att bli konflikter. Det säger ju bara att det är okej med konflikter, bara man blir sams ”på slutet”.
En bra berättelse utgår från själva berättelsen, inte från en persons ”avvikelser”. Det måste få finnas många barn och vuxna i barnböcker, som har funktionshinder, är homosexuella eller inte är normativa på andra sätt, för så ser verkligheten ut. Men gör inte en grej av dessa ”avvikelser”, utan inkludera dem som det helt naturliga det faktiskt är. Utan konflikter. Ju mindre man som barn kopplar ihop ”avvikelser” med konflikter, desto större chans är det att man inte ser det som en avvikelse till slut. Och det är väl ändå dit vi vill komma, eller hur?
Alla är lika mycket värda, och därför kan vi inte peka ut vissa som några ”som man måste acceptera som de är, fastän de är annorlunda”.
Så du, käre författare, skriv inte ”en bok om ett barn som är annorlunda”. Skriv många bra berättelser där alla sorters människor ingår som en självklarhet. Peka inte ut vissa som ”annorlunda” – vi ingår alla i den här världen, tillsammans.
PS. Det finns några få riktigt bra barn- och ungdomsböcker som lyckas bygga ihop en bra berättelse med att belysa olika människor på ett bra sätt, men de kunde gott få vara fler. DS
Kul pressbild i dagens DN
JetLine stannade tydligen två gånger i lördags, vilket väl kanske inte var så kul. Eller så var det det. Enligt pressansvarig var det säkerhetssystemet som slog till och då är det ju som det ska. Bättre det än tvärtom.
I vilket fall så genererade nyheten årets skojigaste pressbild i DN:
Berg- och dalbanetåg fastnade – igen
Hade jag suttit i tåget hade jag skrattat gott åt tjejen som kom gåendes uppför spåret. Hehe.
Lam eller halt? Därom tvista de icke-lärde…
I dagens Aftonbladet (nätversionen) hittar jag följande notis:
Tom Selleck lurad att köpa lam häst
Nu blir jag automatiskt lite skeptiskt till detta. Hr Magnum skulle alltså ha köpt en häst och totalt missat att den var lam. Hur fan fick han in den in hästtransporten om den inte kunde gå…?
Men… nu är det lite enklare än så. Personen som översatt notisen (gissningsvis han som skrivit under den på AB), har uppenbart lite taskig koll på engelskan. Min första tanke är att det i originalet stod ”lame”, och efter lite googlande så hittar jag följande:
The Press association: Tom Selleck wins battle over horse
Mycket riktigt. ”Lame horse” står det i originalet.
Kära Aftonbladet. ”Lame” betyder inte ”lam” även om orden låter lika. ”Lame” betyder nämligen ”halt”. En halt häst kan man lätt mygla med och få att verka frisk med hjälp av diverse smärtstillande medel, och få den att gå normalt.
En lam häst däremot, den går ingenstans.
EDIT: Idag (tisdag) har AB ändrat i sin artikel, uppenbarligen pga en annan bloggares inlägg i samma ämne (som hamnat på AB:s artikel via bloggportalen). Nu står det halt, som det ska. Vi hoppas att AB:s reportrar går en kurs i vardagsengelska framöver.
Bad translations are so lame.
Den skyldige låntagaren – ett poem
Det är bra
att du vet
att du har
förseningsavgifter
att betala.
Det är bra
att du tänker
betala utan knot.
Jag kan
hålla med om
att det är synd
att vi inte tar
betalkort,
i synnerhet
som det är långt
till bankomaten.
Men, nej,
jag kan inte
göra ett undantag
och låta dig
låna ändå.
Du har ju faktiskt
passerat spärren
för förseningsavgiften,
och då kan man
inte låna
förrän man betalat.
Du får gärna
ställa undan
dina böcker här
till imorgon,
när du har
möjlighet
att ta med dig
kontanter.
Om du inte
vill det,
kan jag tyvärr
inte göra mer
för dig.
Du kan tyvärr
inte heller
låna på ditt
barns kort,
och på så sätt
ta dig runt
våra låneregler.
Om du tycker
att detta är
dåligt av oss,
och sedan väljer
att argt svepa ut
ur biblioteket,
så kan jag
inget annat göra
än att le
lite beklagande,
och säga
”ja det var
ju tråkigt”.
Men egentligen
tycker jag bara
att du är
lite dum,
och egocentrisk,
som inte förstår
att det är vi
som bestämmer här,
och inte du.
Osanitär olägenhet
Härom dagen när biblioteket precis hade stängt gick jag runt och plockade upp allt skräp folk hade spritt omkring sig, samlade ihop tidningarna som låg utslängda på och omkring bord och ställde i ordning så vi kunde få gå hem, när jag upptäckte något som hängde över ryggstödet på en stol vid internetdatorerna (bibliotekets mest utnyttjade tjänst, näst toaletten). Jag närmade mig med viss tvekan.
Det visade sig vara en jacka som någon glömt kvar, en grå och blå täckjacka (varför bär folk täckjackor mitt i sommaren? Medges, det är inte en i alla lägen strålande varm sommar, men ändå). Mot bättre vetande tog jag tag i kragen på den för att bära bort den till bingen med Upphittat, men släppte den omedelbart igen.
Det kändes ungefär som om någon alldeles nyss smort in kragen med hudsalva, alldeles slipprigt. När jag tittade närmre insåg jag att det helt enkelt var jackan som var riktigt, riktigt otvättad och liksom smetig med ägarens utsöndringar av gammal svett, hudavlagringar och annat. De ”grå” partierna var schatterat bruna och hela jackan liksom glänste som av olja. Nu blev jag också medveten om Lukten…
Jag backade undan, och insåg att handen jag tagit i jackan med kändes som om jag råkat komma åt en skvätt margarin, liksom flottiga. Jag tvekade ett ögonblick, och gick sedan och tvättade händerna. Jag stod helt enkelt inte ut. På vägen tillbaka gick jag förbi skrivbordet och plockade upp ett par bomullshandskar jag brukar använda att hantera återlämnade böcker med eftersom dessa oftast är rejält dammiga.
Om du som läser nu börjar misstänka en begynnande bacillskräck hos mig, betänk då att dessa handskar från början var vita, men efter bara två användningar hade tydliga bruna och grå fläckar. Böckerna på bibliotek är smutsiga! Inte bara av damm och sådant. Jag har sett exempel på böcker som kommit tillbaka med alla möjliga olika fläckar, från kaffe och andra drycker till mat och… ja, vi vill inte alltid spekulera i vad som kan ha spillts på en del böcker vi får in. En gång fick vi tillbaka en kokbok som var helt indränkt med matolja, sidorna i hela boken var genomskinliga. En annan gång hittade vi flera portionssnusprillor, möjligen använda som bokmärken (!).
Flera av mina kollegor använder också handskar när de hanterar böckerna som kommer tillbaka, och också när de sätter upp böcker i hyllorna. En annan anledning till att böcker är smutsiga är förstås att städningen på biblioteken ofta är undermålig. Den ordinarie städpersonalen har oftast bara i uppgift att städa golv och toaletter, och vi i bibliotekspersonalen har i allmänhet inte tid att damma av hyllor, skyltar, belysningsarmaturer och annat mer än kanske någon gång om året. De som sitter med pengapungen vill helt enkelt inte släppa till nog med pengar för att det ska kunna städas ordentligt.
Hur som helst är nu den insmorda jackan nedstoppad i lådan med kvarglömda saker, och jag hoppas att dess ägare snart återvänder för att hämta sin uppenbarligen högt skattade ägodel… innan den börjar lukta på allvar.
Nöff
Det kan ibland tydligen vara svårt att förstå vilka tjänster som ingår i ett biblioteks basutbud, dvs det vi ska göra på order av politikerna, och vilka tjänster som är extra, dvs sånt där lullull som vi gör bara för att det ska bli roligare / mer intressant att besöka oss.
Exempel på detta: En dag för en del år sedan stod jag och sorterade bland de återlämnade böckerna på biblioteket jag jobbade på då, när en äldre herre i beige manchesterkavaj närmade sig.
”Var är den här månadens evenemangskalender för [grannkommun]? Här finns bara förra månadens!” krävde han i en uppfordrande ton.
Jag följde med honom bort till hyllan för kommuninfo för att se vad han menade. Det visade sig att han ville ha en slags pamflett som vi tidigare brukade få från sagda grannkommun, en enkelt uppkopierad kalender över vilka kulturevenemang som var inbokade under den aktuella månaden. Vi brukade få en bunt med posten, men sedan en månad tillbaka hade detta av okänd anledning upphört. Gissningsvis blev det för dyrt.
På grund av personalomsättning fanns det inte längre någon kvar på det här biblioteket som visste vem man skulle kontakta för att få tag på kalendrarna, och vi hade helt enkelt inte tid att sätta oss och jaga upp sånt där. Särskilt inte med tanke på att vi oftast brukade få kasta bort hela den gamla bunten när den nya anlände, vi märkte aldrig av att någon plockade åt sig de här små pamfletterna.
Detta försökte jag förklara för den äldre herren, som verkade anse att just denna folder var den absolut viktigaste tjänsten biblioteket erbjöd.
”Den brukar ju altid finnas att hämta här! Varför har ni inte sett till att förnya prenumerationen?”
”Vi har alltså inte haft någon prenumeration, det är bara någon på [grannkommun]s kulturförvaltning som skickat hit dem. Nu har de tydligen slutat med det.”
”Då får ni väl åka dit och hämta dem själva då! Eller ordna så de börjar skicka igen. Dessutom ser det illa ut när de gamla numren ligger kvar så här, städar ni aldrig?”
”Vi har inte tid att åka ner till [grannkommun] och hämta dem, vi vet inte ens vart man skulle gå. Den som har ansvar för kommuninfon här är tyvärr inte tillgänglig (hon var sjukskriven pga utbrändhet, men det tänkte jag inte säga till den här mannen), så vi andra har inte hunnit gå igenom hyllorna ordentligt och ta bort gammalt material.” Till saken hör att vi vid tillfället endast var två tjänstgörande personal på biblioteket över huvud taget pga personalbrist, och det innebar att under öppettid gick all tid åt till att vakta biblioteket. Vissa dagar, när någon av oss var sjuk, fick vi helt enkelt hålla stängt.
”Jaha, är det så det låter. Jag ska säga en sak, att för lata svin är marken alltid hård!” Med dessa ord vände mannen på klacken och gick raskt ut ur biblioteket utan att ge mig en chans att reagera.
Jag är fortfarande osäker på vad jag skulle ha sagt till honom om jag fått chansen, men antagligen hade det bara resulterat i ett ilsket brev från honom till bibliotekschefen. Det är ju så det brukar gå till. Och allt detta för att han inte orkade åka ner till grannkommunen själv och hämta sitt jävla evenemangsprogram. Tydligen kändes det mer tillfredsställande för honom att stå och vara oförskämd på biblioteket.
Machine Dreams
Jag har på sistone varit och sett två hyfsat nya filmer på bio; Terminator: Salvation och Angels & Demons. Det blir korta recensioner för att minimera risken för spoilers.
Terminator: Salvation
Kommentar ur publiken under eftertexterna: ”Det var det värsta skit jag nånsin sett i mitt liv!” Jag höll inte med.
Bra action, snygg postapokalyptisk värld, bra kontinuitet från tidigare filmer. Ett par överraskningar, bl a en cameoroll som borde varit väntad men som presenterades på ett oväntat sätt. Snyggt återanvändande av klassiska repliker, ett stort plus. Väldigt snygg twist på den ena huvudpersonen, man misstänker saker och undrar, och svaret på ens undran presenteras på ett bra sätt.
Minus? Hm, ja… att en viss person inte dör, trots att jag tyckte att han borde det för att få till ett snyggt avslut.
På det hela taget var filmen väl värd priset för biobiljetten, och passar bra in i Terminator- franchisen. Nu hoppas jag bara att de trots allt bestämmer sig för att göra en tredje säsong på TV-serien också…
Angels & Demons
Det är alltid svårt att göra film baserat på böcker. I de flesta fall tvingas manusförfattarna klippa rejält i bokens handling och försöka få fram de viktigaste (eller mest filmiska) bitarna utan att göra för mycket slarvsylta av de mer ”snackiga” bitarna som gjorde boken i fråga populär. I en del fall går det bra (”Rosens namn”, ”Sagan om Ringen” t ex), i andra fall går det inte alls (de flesta ”Harry Potter”-filmer, och så alla slaktade böckers moder, ”Eragon”. Varning utfärdas för den fimen). När jag såg ”da Vinci-koden” på DVD så tyckte jag faktiskt att de lyckats över förväntan, särskilt med en bok som har så pass mycket akademiskt bakgrundsprat. De hade fått med de viktigaste pratscenerna – om än något sammandragna, alla viktiga personer var med och deras inbördes relationer stämde.
Så icke med ”Angels & Demons”. En för handlingen viktig person, själva Vetenskapens förkämpe, saknas helt och hållet. Viktiga repliker saknas, andra viktiga repliker sägs plötsligt av någon annan. Den kvinnliga huvudrollen är starkt förminskad, bl a som resultat av att den tidigare nämnda viktiga personen saknas. Dessutom har de t o m hyvlat bort en riktigt, riktigt spännande scen i slutet.
Om du har läst boken kan du ha behållning av filmen eftersom du får se många av de viktiga platser som beskrivs, vilket jag tyckte var underhållande. Men utöver det rekommenderar jag att vänta tills filmen kommit på DVD och låna den på ditt bibliotek i stället för att se den på bio.
