At the Library of Madness

Nej, vi kan faktiskt inte flytta vårt inbokade program för allmänheten från kvällstid till en förmiddag, bara för att dina elever just nu läser om det ämne som vårt program handlar om.

Dina elever är hjärtligt välkomna på programmet, på den tid vi har annonserat ut på anslagstavlor, programblad och dylikt – det vore verkligen roligt om dina elever ville komma till oss.

Men att flytta vårt program för att du tycker att det skulle passa dig och din klass bättre med en förmiddagstid, det skulle faktiskt aldrig falla oss in. Över huvud taget. Trots att du försöker beveka oss i över tio minuter med ditt tjat.

Att jag så snabbt lyckades behärska mig och undvika att överraskat skratta dig rakt i ansiktet när du kom med din tokskalliga fråga, det får du se som en bonus.

Knäckebröhults bibliotek idag:

Jag och kollegan sitter på kontoret. Låntagare sticker in huvudet till oss vid fyratiden och säger – med ett förtroligt tonfall som vittnar om hur underbaaaart det är: ”Tääänk att rätt person vann…!”.

Det är uppenbart att hen 1) förutsätter att vi förstår precis vad hen menar (vi har ju inte tänkt på någonting annat än Nobelpriset sedan kl 13…), och 2) tycker preciiis likadant (för vi är ju bibliotekarier och vi borde ju vara helt i gasen över detta…).

Jag och kollegan måste ha sett ut som två fågeholkar, eftersom låntagaren förtydligar: ”..Ja – Tranströmer..!!”. Mitt och kollegans svar på det blir: ”……jahaaa…! Ja… jo… det är ju kul… Kul att det blev svensk i alla fall…”, vilket inte faller i vidare god jord hos låntagaren, som blir lite smått upprörd över vår lama reaktion. Vi försöker förklara att ingen av oss är intresserad av poesi, och får till svar att ”då har ni läst fel poeter”, och hen är uppriktigt förvånad att vi inte äääääälskar Tranströmer, vi som är bibliotekarier och allt.

Som sagt, det var kul att en svensk fick priset. I övrigt bryr jag mig inte om Nobelpriset över huvud taget. Inte om andra litteraturpris heller, i ärlighetens namn. Jag förutsätter att de som vinner pris håller en hög kvalitet osv, men jag kan inte uppamma någon större entusiasm egentligen.

Dagens ovidkommande slutkläm: att säga att orsaken till att man inte är intresserad av poesi är att man ”inte läst rätt poet” är lika dumt som att säga att orsaken till att man inte är intresserad av att dricka alkohol är att man ”inte smakat rätt drinkar/öl/vin/whatnot”. Det kan faktiskt vara så att ointresset beror på helt andra saker än hur poesin är skriven/alkoholen smakar.

Telefonsamtal:

Man:  ”Ja, jag har ju fått en påminnelse här på en bok.”

Kultist: ”Ja…?”

Man: ”Och jag är över tusen procent säker på att jag har lämnat den i inkastet.”

Kultist: ”Aha… ja, jag kollar på hyllan.”

Givetvis står inte boken där. Däremot dyker den upp i bokinkastet ett par dagar senare. Intressant hur det kan vara fördröjning på det där, är det en tidsfasförskjutning á la Star Trek?

Allvarligt talat så har jag hört så många varianter på ”jamen den har jag lämnat för länge sen” att jag inte längre överväger möjligheten att boken i fråga faktiskt är lämnad, för de medier det gäller dyker praktiskt taget undantagslöst upp så fort användaren gått hem och tittat efter en gång till.

Fråga från vuxenstuderande:

”Var har ni barnböckerna som är på 25 sidor? Jag hittar bara såna med typ 19 sidor? Vår lärare sa att vi måste ha en bok med 25.”

…eh…?

Joråsåatteh… Här på bibblan sorterar vi ju böckerna efter sidantalet, serru. Tunnaste böckerna står först. Ju.

Att slita av sig t-shirten och visa sin blekfeta överkropp är inte, jag upprepar INTE, ett önskvärt beteende inne på biblioteket (eller andra offentliga lokaler). Var vänlig återställ omedelbart en godtagbar klädsel, tack.

Visserligen sägs det att moderna bibliotek ska vara ”allas vardagsrum”, men det finns faktiskt gränser.

Fredag förmiddag. Jag står vid lånedisken och återlämnar böcker från bokinkastet. Det är cirka en timme kvar till öppningsdags, och alla taklamporna är släckta just för att signalera att vi har stängt. Vi vill inte riskera att fler tilltänkta besökare springer med huvudet före in i vår glasdörr för att de tror att det är öppet…

Det bankar på dörren, och när jag tittar dit står ett par i ca 60 – 65-årsåldern där med ilskna uppsyner. Jag går fram och öppnar dören för att höra vad de vill.

”Ere öppet ällär!?” frågar kvinnan med uppfordrande stämma.

Jag biter mig i tungan för att inte säga vad jag just då tänker: ”Det är släckt och dörren är låst, ser det öppet ut tycker du?”

Hon fortsätter: ”De stårju här, ‘Lördag öppet kl 11 – 15′. Haru glömt ällär?”

”Nej, det stämmer,  i morgon öppnar vi mycket riktigt klockan 11,” svarar jag.

”Amäh, de stårju här… öh… ere fredag idag? Aja, då vare inget.” Så knallar de iväg lite kvickt.

Tilläggas bör att vi tidigare hade en stor skylt med texten ”STÄNGT” som vi satte upp bredvid skylten med våra öppettider när vi inte hade öppet, just för att undvika den här typen av händelser. Den ledde i stället till att ännu fler bankade på dörren för att fråga varför biblioteket hade blivit nedlagt…