Vi hade en teknikhaverist på biblioteket idag.
Det började med att h*n skulle använda en internetdator men inte hade lånekort. Detta är nog så vanligt, och löses oftast ganska snabbt.
Sedan var det dags att logga in, och även detta var tydligen en spännande men långdragen liten resa. Detta hade jag inte så noga koll på eftersom det var en kollega som hjälpte besökaren i fråga, men jag blev uppmärksam på att det verkade ta ovanligt mycket tid. Vi är vanligtvis beredda att lägga ner extra tid på förstagångsbesökare just för att de i fortsättningen ska kunna klara sig på egen hand, men mina ögonvrår lät mig ana att det här tog en aning mer tid än vanligt. Eftersom jag själv var upptagen tänkte jag inte mer på det, och hann inte prata med min kollega när hon gick av sitt pass och avlöstes av en annan kollega.
Det var tyst från datoranvändaren en stund, men sen kom första nödanropet. Det skulle hämtas bilder från ett USB-minne, och eftersom våra internetdatorer är konfigurerade lite annorlunda än datorerna man har hemma är det ofta något man får hjälpa ovana datoranvändare med, för att inte nämna att det inte är alla USB-minnen som funkar med de här datorerna. Men redan här började jag ana att det här skulle bli ett specialfall, eftersom h*n till att börja med ropade efter hjälp med hög röst tvärs över biblioteket i stället för att gå fram och säga till att h*n behövde hjälp. Det kan låta trivialt, men är enligt min personliga erfarenhet ett dåligt tecken. De flesta som gör så har visat sig vara tidstjuvar på ett eller annat sätt.
Nästa varningssignal var att h*n inte lyssnade på vad jag sa. När jag försökte förklara hur man skulle komma åt USB-minnena i datorns menyer klickade h*n till synes planlöst omkring på skärmbilden, trots att jag flera gånger både talade om och pekade på vart det skulle klickas. När h*n ställde frågor väntade h*n inte på svar utan pladdrade i stället vidare.
Detta upprepade sig flera gånger under den halvtimme som var bokad vid datorn, och sen var det dags för nästa stora hinder på vägen: Utskrift.
På USB-minnet fanns dels en serie bilder varav ”några” skulle skrivas ut, och dels ett ordbehandlingsdokument. Att ens hitta bilderna var svårt nog, men van som jag är vid folk som i sin tur är ovana datoranvändare hade jag snart visat vart de fanns och hur man kunde välja vilka som skulle skrivas ut. När skrivaren började rassla till var det dags för ordbehandlingsdokumentet… men då tog turen slut.
Plötsligt gick det inte att hitta det, och sen tog den bokade tiden slut. Jag förväntade mig vid det här laget en utskällning när jag förklarade att det inte var tekniskt möjligt att förlänga tiden (vilket är sant, det är en teknisk begränsning), men icke. Dock fick jag veta att det var absolut nödvändigt att dokumentet blev utskrivet idag, och eftersom det var ont om folk i biblioteket just då gick jag med på att göra ett undantag och skriva ut det från en av lånediskens datorer. Då och då gör jag det om det verkar som om det skulle gå kvickt, om det verkar vara väldigt brådskande (flygbiljett till samma dag, ansökan som ska postas snarast osv) och om det verkar lugnt i biblioteket. No good deed unpunished…
Återigen vill jag påpeka att den här besökaren uppvisade en strålande oförmåga att lyssna på enkla instruktioner, och än större oförmåga att förstå dem. Jag har som sagt hjälpt biblioteksbesökare och andra med datorproblem i ganska många år vid det här laget, och är van vid att ge enkla och tydliga instruktioner, men det verkade helt enkelt som om h*n inte ens lyssnade på vad jag sa. Trots det var det bara min hjälp som dög, min kollega fick inte hjälpa till ens när jag var strängt upptagen med andra besökare, utan Teknikhaveristen hojtade i stället ivrigt på mig oavsett om jag var tillgänglig eller inte. Det var det där med att förvänta sig personlig service… Detta trots att jag gjorde mitt bästa för att vänligt men tydligt visa och förklara att jag hade andra besökare att hjälpa också.
Den utskrivna serien med bilder fortsatte att komma ur skrivaren i maklig takt, och efter ett tag blev det uppenbart att ”några” bilder egentligen betydde ca 20 stycken foton tagna med massor-med-megapixel (ni vet, såna där som skulle behöva en skärm stor som köksbordet för att visas i sin helhet), vilket ansträngde skrivaren till dess yttersta. När vi plockade upp ordbehandlingsdokumentet såg det till att börja med mest ut att bestå av text, så jag gick med på att skriva ut 10 ex av det i stället för att bara ta ett ex och sen kopiera resten i kopiatorn. Dum idé. Det visade sig att även detta dokument innehöll massiva bilder, jag såg dem bara inte först eftersom datorn inte orkade ladda upp dem på skärmen innan jag startade utskriften. Detta fick till följd att när de 20 fotona skrivits ut klart efter ca 20 minuter så återstod ca 35 minuter för att skriva ut dokumentet… som var på åtta sidor. Där får man för att man är stressad och inte kollar ordentligt.
Totalt tog alltså hela operationen närmare en och en halv timme, varav det mesta tillbringades vid en dator hållandes Teknikhaveristen i handen (h*n försökte få mig att tala om vad som kunde vara fel med h*ns egen skrivare därhemma, men det gick jag inte på), och utskrifter för totalt 240 kronor. Dessutom hade jag den mycket olustiga känslan att den här besökaren skulle komma att kräva samma typ av service i fortsättningen…
Det här är ett exempel på en riktigt farlig typ av tidstjuv. H*n gav till en början intrycket av att kunna vara självgående, ”jag behöver bara hjälp med det här momentet så klarar jag mig själv sen”. Men ”det här momentet” blir ett moment till, och ett till, tills minst en (ofta flera) i personalen har tillbringat orimligt mycket tid som egentligen borde använts till andra besökare eller andra viktiga sysslor. När man väl upptäcker vad som är på gång har man redan dragits in i ”hjälpandet” till en sån grad att det är svårt att slingra sig ur det. Den här typen av besökare brukar ofta inte heller låta sig nöja med att ”Jag måste hjälpa några andra besökare också, försök själv” utan uppför sig som om de är de enda besökarna i biblioteket. Nu låter jag som om jag generaliserar, men den här typen av tidstjuvar är förvånansvärt lika varandra i sitt beteende. Jag finner mig titt som tätt indragen i sådana här situationer trots att jag har blivit rätt bra på att säga ifrån.
En lösning som jag brukar ta till om det alls går är att föreslå att de ska boka in ett senare datorbesök och då också begära att få en personal som sitter med dem hela tiden, helt enkelt en personal-ledd visning av datorn. Då kan de omedelbart få hjälp med vad de ska göra, de slipper sitta och hojta över hela biblioteket och dessutom vet ju då vi i personalen att de kommer och ska ha hjälp så vi kan planera in det i stället för att behöva springa till och från medan vi samtidigt försöker hjälpa andra. Tyvärr är det långt ifrån alla som nappar på detta, flera av dessa är så övertygade om sin egen daorkompetens att de inte tycker att de behöver någon hjälp… tills de sitter där med ett dokument som ”inte går” att öppna, eller ett bortglömt lösenord till sim epost, eller vilken katastrof det nu är som drabbat dem.
