At the Library of Madness

Det kan ibland tydligen vara svårt att förstå vilka tjänster som ingår i ett biblioteks basutbud, dvs det vi ska göra på order av politikerna, och vilka tjänster som är extra, dvs sånt där lullull som vi gör bara för att det ska bli roligare / mer intressant att besöka oss.

Exempel på detta: En dag för en del år sedan stod jag och sorterade bland de återlämnade böckerna på biblioteket jag jobbade på då, när en äldre herre i beige manchesterkavaj närmade sig.

”Var är den här månadens evenemangskalender för [grannkommun]? Här finns bara förra månadens!” krävde han i en uppfordrande ton.

Jag följde med honom bort till hyllan för kommuninfo för att se vad han menade. Det visade sig att han ville ha en slags pamflett som vi tidigare brukade få från sagda grannkommun, en enkelt uppkopierad kalender över vilka kulturevenemang som var inbokade under den aktuella månaden. Vi brukade få en bunt med posten, men sedan en månad tillbaka hade detta av okänd anledning upphört. Gissningsvis blev det för dyrt.

På grund av personalomsättning fanns det inte längre någon kvar på det här biblioteket som visste vem man skulle kontakta för att få tag på kalendrarna, och vi hade helt enkelt inte tid att sätta oss och jaga upp sånt där. Särskilt inte med tanke på att vi oftast brukade få kasta bort hela den gamla bunten när den nya anlände, vi märkte aldrig av att någon plockade åt sig de här små pamfletterna.

Detta försökte jag förklara för den äldre herren, som verkade anse att just denna folder var den absolut viktigaste tjänsten biblioteket erbjöd.

”Den brukar ju altid finnas att hämta här! Varför har ni inte sett till att förnya prenumerationen?”

”Vi har alltså inte haft någon prenumeration, det är bara någon på [grannkommun]s kulturförvaltning som skickat hit dem. Nu har de tydligen slutat med det.”

”Då får ni väl åka dit och hämta dem själva då! Eller ordna så de börjar skicka igen. Dessutom ser det illa ut när de gamla numren ligger kvar så här, städar ni aldrig?”

”Vi har inte tid att åka ner till [grannkommun] och hämta dem, vi vet inte ens vart man skulle gå. Den som har ansvar för kommuninfon här är tyvärr inte tillgänglig (hon var sjukskriven pga utbrändhet, men det tänkte jag inte säga till den här mannen), så vi andra har inte hunnit gå igenom hyllorna ordentligt och ta bort gammalt material.”  Till saken hör att vi vid tillfället endast var två tjänstgörande personal på biblioteket över huvud taget pga personalbrist, och det innebar att under öppettid gick all tid åt till att vakta biblioteket. Vissa dagar, när någon av oss var sjuk, fick vi helt enkelt hålla stängt.

”Jaha, är det så det låter. Jag ska säga en sak, att för lata svin är marken alltid hård!”  Med dessa ord vände mannen på klacken och gick raskt ut ur biblioteket utan att ge mig en chans att reagera.

Jag är fortfarande osäker på vad jag skulle ha sagt till honom om jag fått chansen, men antagligen hade det bara resulterat i ett ilsket brev från honom till bibliotekschefen. Det är ju så det brukar gå till. Och allt detta för att han inte orkade åka ner till grannkommunen själv och hämta sitt jävla evenemangsprogram. Tydligen kändes det mer tillfredsställande för honom att stå och vara oförskämd på biblioteket.