Knäckebröhults bibliotek idag:
Jag och kollegan sitter på kontoret. Låntagare sticker in huvudet till oss vid fyratiden och säger – med ett förtroligt tonfall som vittnar om hur underbaaaart det är: “Tääänk att rätt person vann…!”.
Det är uppenbart att hen 1) förutsätter att vi förstår precis vad hen menar (vi har ju inte tänkt på någonting annat än Nobelpriset sedan kl 13…), och 2) tycker preciiis likadant (för vi är ju bibliotekarier och vi borde ju vara helt i gasen över detta…).
Jag och kollegan måste ha sett ut som två fågeholkar, eftersom låntagaren förtydligar: “..Ja – Tranströmer..!!”. Mitt och kollegans svar på det blir: “……jahaaa…! Ja… jo… det är ju kul… Kul att det blev svensk i alla fall…”, vilket inte faller i vidare god jord hos låntagaren, som blir lite smått upprörd över vår lama reaktion. Vi försöker förklara att ingen av oss är intresserad av poesi, och får till svar att “då har ni läst fel poeter”, och hen är uppriktigt förvånad att vi inte äääääälskar Tranströmer, vi som är bibliotekarier och allt.
Som sagt, det var kul att en svensk fick priset. I övrigt bryr jag mig inte om Nobelpriset över huvud taget. Inte om andra litteraturpris heller, i ärlighetens namn. Jag förutsätter att de som vinner pris håller en hög kvalitet osv, men jag kan inte uppamma någon större entusiasm egentligen.
Dagens ovidkommande slutkläm: att säga att orsaken till att man inte är intresserad av poesi är att man “inte läst rätt poet” är lika dumt som att säga att orsaken till att man inte är intresserad av att dricka alkohol är att man “inte smakat rätt drinkar/öl/vin/whatnot”. Det kan faktiskt vara så att ointresset beror på helt andra saker än hur poesin är skriven/alkoholen smakar.
