Vi har en låntagare här på Knäckebröhults bibliotek som enbart lånar ljudböcker, och som samtidigt har uppenbart nedsatt hörsel. Jag undrar alltid hur detta går ihop, när hen kommer och lånar eller lämnar. Hur högt måste hen spela dessa ljudböcker, och vad säger grannarna om det?
Måste vara någon sorts passiv ljudbokning för grannarna.
Det börjar närma sig december, advent och jul. Och som ett brev på posten kommer bokbeställningarna från lågstadielärarna, och de beställer alla samma sak: Den Tråkigaste Boken Någonsin Om Varför Vi Firar Jul, eller som den egentligen heter: ”Marias lilla åsna”.
För er som inte känner till boken kan jag berätta att den utgavs 1962, och har sedan dess använts som högläsning inför julen i många lågstadieklasser.
Boken handlar om åsnan som Maria red på till Betlehem där ”Jesusbarnet” * föds. Åsnan vet inget om vad som är på gång, men det är väl meningen att vi som läser/lyssnar ska veta det och le lite åt åsnans naiva berättelse.
Saken är bara den:
Boken. Är. Stentrist.
På sjuttiotalet när jag gick i lågstadiet så läste min fröken den här boken högt i klassen. Jag tror att vi alla halvsov under tiden, ingen var speciellt engagerad i berättelsen.
Snälla lärare, varför torterar ni era elever med denna boring excuse for a book, varenda år? Är ni pseudokristna hela bunten? Eller har ni inte utvecklat er pedagogik sen 1962?
Vi behöver nya, bra, julböcker att läsa högt. Och de måste väl ändå inte handla om den där uttjatade ”skattskrivning-Betlehem-stall-krubba-Jesus-vise män-julafton”…? Jesus föddes ju dessutom faktiskt inte alls på julafton, det är ju en efterkonstruktion för att få Midvinterblot (och andra hedniska högtider vid samma tid på året) att passa in i kristendomen. Varför då fortsätta att pressa in denna desinformation i barnens huvuden? Gör julen till nåt kul och insprirerande istället för att envisas med den där dammiga gamla historien – och den där dammiga gamla boken från 1962.
Tipsa gärna i kommentarerna om några bra julböcker. Jag börjar med ett tips:
”Tomtemaskinen” av Sven Nordkvist. Räcker hela vägen från 1-24 dec om man vill.
Andra bra böcker, anyone? =)
———————
* ordet ”Jesusbarnet” är för mig helt obegripligt. Finns det en ”Jesusvuxen” också, eller?
PS. Idag kom den beställda boken från ett annat av Knäckebröhults bibliotek. Då visar det sig att det exemplaret är från 2004… Man har alltså gjort nytryck på eländet. Oh, my eyes, my eyes…!! DS.
Är du författare eller något däråt? Tänker du skriva en bok om ett barn ”som är annorlunda”? Du vet, det är ju viktigt att man skriver böcker för barn och ungdomar som de kan känna igen sig i, oavsett om de sitter i rullstol, har hörapparat, är homosexuella eller känner någon som är det, har Asperger eller ADHD osv osv osv. Tänker du skriva om ett sånt barn, eller?
Du… gör inte det. (Och du som nu tar illa upp – läs resten av inlägget innan du kommenterar.)
Politiskt korrekta barnböcker om ”barn som är annorlunda” brukar se ganska likartade ut. Författarna verkar ha utgått från ungefär samma process i skrivandet – den processen ser ut som följer:
1) Författaren (FF) kommer på att det är ju viktigt att skriva om människor ”som inte är som alla andra” och bestämmer sig för att skriva en sådan bok.
2) FF bestämmer sig för vilken sorts ”annorlunda” som huvudpersonen ska tillskrivas.
3) FF skriver en utförlig beskrivning av detta ”annorlunda” i bokens första kapitel, och bygger sedan hela historien kring detta.
Berättelserna som sådana brukar också följa en ganska likartad mall. Några exempel:
a) Claes-Maud har Asperger, ADHD eller annat neuropsykiatriskt funktionshinder. Claes-Maud blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens funktionshinder.
b) Malin-Styrbjörn är blind, döv eller har annat fysiskt funktionshinder. Malin-Styrbjörn blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens funktionshinder.
c) Åke-Magdalena är homosexuell, eller hens föräldrar är det. Åke-Magdalena blir mobbad i skolan, men lyckas till slut säga ifrån och alla blir kompisar på slutet. Alla skolkamraterna får förståelse för hens/hens föräldrars läggning.
Syns mönstret…?
Man kan sammanfatta det så här:
Huvudpersonen avviker på något sätt – det blir konflikter med omgivningen – huvudpersonen står på sig – alla blir sams.
Detta mönster säger: ”ja det är HELT OK att du är annorlunda, men bered dig på konflikter, för du vet ju att du är ANNORLUNDA”.
Nu till varför du inte ska skriva ”en bok om ett barn som är annorlunda”:
Om du utgår ifrån det ”annorlunda” så blir det berättelsens kärna. Utifrån detta kan du aldrig någonsin bygga en bra berättelse. Det enda du får är en berättelse som tydligt pekar på att det-eller-det är just annorlunda, vilket i sin tur förmodligen inte hjälper barn i samma situation speciellt mycket. Det du visar är istället hur svårt och jobbigt barnet kommer att få när det möter omgivningen, att det blir konflikter och bråk, förmodligen mobbing osv. Du får också en berättelse som tydligt pekar ut för ”normala” barn vad som är ”annorlunda”, att detta-och-detta inte är ”normalt” men att det är något man ”ändå måste respektera”. Kontentan blir att berättelsen säger att ”det är bra att veta att det finns barn som är annorlunda och att man ska vara snäll mot dem, för de är ju inte som vi andra.” Det är inte någon vidare bra vinkling.
Därför vill jag säga:
JA det är bra att det finns berättelser om alla sorters människor.
JA det är sannolikt extra viktigt för de barn som avviker från normen på något sätt.
Men det är inte en duglig berättelse om den utgår ifrån det ”annorlunda”, pekar tydligt på detta, och också pekar tydligt på att det kommer att bli konflikter. Det säger ju bara att det är okej med konflikter, bara man blir sams ”på slutet”.
En bra berättelse utgår från själva berättelsen, inte från en persons ”avvikelser”. Det måste få finnas många barn och vuxna i barnböcker, som har funktionshinder, är homosexuella eller inte är normativa på andra sätt, för så ser verkligheten ut. Men gör inte en grej av dessa ”avvikelser”, utan inkludera dem som det helt naturliga det faktiskt är. Utan konflikter. Ju mindre man som barn kopplar ihop ”avvikelser” med konflikter, desto större chans är det att man inte ser det som en avvikelse till slut. Och det är väl ändå dit vi vill komma, eller hur?
Alla är lika mycket värda, och därför kan vi inte peka ut vissa som några ”som man måste acceptera som de är, fastän de är annorlunda”.
Så du, käre författare, skriv inte ”en bok om ett barn som är annorlunda”. Skriv många bra berättelser där alla sorters människor ingår som en självklarhet. Peka inte ut vissa som ”annorlunda” – vi ingår alla i den här världen, tillsammans.
PS. Det finns några få riktigt bra barn- och ungdomsböcker som lyckas bygga ihop en bra berättelse med att belysa olika människor på ett bra sätt, men de kunde gott få vara fler. DS
Härom dagen när biblioteket precis hade stängt gick jag runt och plockade upp allt skräp folk hade spritt omkring sig, samlade ihop tidningarna som låg utslängda på och omkring bord och ställde i ordning så vi kunde få gå hem, när jag upptäckte något som hängde över ryggstödet på en stol vid internetdatorerna (bibliotekets mest utnyttjade tjänst, näst toaletten). Jag närmade mig med viss tvekan.
Det visade sig vara en jacka som någon glömt kvar, en grå och blå täckjacka (varför bär folk täckjackor mitt i sommaren? Medges, det är inte en i alla lägen strålande varm sommar, men ändå). Mot bättre vetande tog jag tag i kragen på den för att bära bort den till bingen med Upphittat, men släppte den omedelbart igen.
Det kändes ungefär som om någon alldeles nyss smort in kragen med hudsalva, alldeles slipprigt. När jag tittade närmre insåg jag att det helt enkelt var jackan som var riktigt, riktigt otvättad och liksom smetig med ägarens utsöndringar av gammal svett, hudavlagringar och annat. De ”grå” partierna var schatterat bruna och hela jackan liksom glänste som av olja. Nu blev jag också medveten om Lukten…
Jag backade undan, och insåg att handen jag tagit i jackan med kändes som om jag råkat komma åt en skvätt margarin, liksom flottiga. Jag tvekade ett ögonblick, och gick sedan och tvättade händerna. Jag stod helt enkelt inte ut. På vägen tillbaka gick jag förbi skrivbordet och plockade upp ett par bomullshandskar jag brukar använda att hantera återlämnade böcker med eftersom dessa oftast är rejält dammiga.
Om du som läser nu börjar misstänka en begynnande bacillskräck hos mig, betänk då att dessa handskar från början var vita, men efter bara två användningar hade tydliga bruna och grå fläckar. Böckerna på bibliotek är smutsiga! Inte bara av damm och sådant. Jag har sett exempel på böcker som kommit tillbaka med alla möjliga olika fläckar, från kaffe och andra drycker till mat och… ja, vi vill inte alltid spekulera i vad som kan ha spillts på en del böcker vi får in. En gång fick vi tillbaka en kokbok som var helt indränkt med matolja, sidorna i hela boken var genomskinliga. En annan gång hittade vi flera portionssnusprillor, möjligen använda som bokmärken (!).
Flera av mina kollegor använder också handskar när de hanterar böckerna som kommer tillbaka, och också när de sätter upp böcker i hyllorna. En annan anledning till att böcker är smutsiga är förstås att städningen på biblioteken ofta är undermålig. Den ordinarie städpersonalen har oftast bara i uppgift att städa golv och toaletter, och vi i bibliotekspersonalen har i allmänhet inte tid att damma av hyllor, skyltar, belysningsarmaturer och annat mer än kanske någon gång om året. De som sitter med pengapungen vill helt enkelt inte släppa till nog med pengar för att det ska kunna städas ordentligt.
Hur som helst är nu den insmorda jackan nedstoppad i lådan med kvarglömda saker, och jag hoppas att dess ägare snart återvänder för att hämta sin uppenbarligen högt skattade ägodel… innan den börjar lukta på allvar.
En kvart i stängningsdags.
Jag hjälper en kvinna att plocka ihop lite böcket till hennes tonårsbarn, men ursäktar mig med motiveringen att vi stänger om en kvart och jag måste hjälpa min kollega. Kvinnan svarar:
”Ja ja, jag ska strax gå.”
Jag avlägsnar mig och börjar med stängningsrutinerna. Samla ihop böcker att sätta upp nästa dag, ställa stolarna på sin plats, plocka skräp, stänga av datorer.
Fem minuter i stängningdags.
Kvinnan står fortfarande och tittar förstrött i en bokhylla. Jag säger:
”Vi stänger alltså nu om fem minuter, så om det är så att du letar efter något särskilt så är det nu det är dags att fråga om det. Annars är du välkommen tillbaka i morgon då vi stänger senare.”
”Ja ja, jag ska strax gå. Jag vet inte vilka böcker mina barn vill ha, de kanske får komma hit själva i stället” (här skulle man kunna fråga sig varför de inte kunde gjort det från början, men jag har lärt mig att inte ställa sådana frågor).
Jag går bort till disken och börjar avsluta lite ärenden.
Två minuter i stängningsdags.
Kvinnan står nu halvvägs till disken, vid deckarhyllan, och tittar lite förstrött bland deckarna. Jag går fram:
”Vi stänger alltså nu. Är det de här böckerna (pekar på några böcker kvinnan har under armen) du har valt att låna så kan vi ta och göra det nu. Annars är du som sagt välkommen tillbaka i morgon då vi stänger senare på kvällen.”
”Ja, jag har ändå inte tid att stanna längre” svarar kvinnan. Jag undrar stilla vilken del av ‘vi stänger nu’ som hon inte har förstått…
Hon lägger ner böckerna på disken och tittar förväntansfullt på mig.
”Kan jag få se ditt lånekort?” frågar jag.
”Ja ja”, svarar hon och rotar en stund i väskan. Upp kommer ett körkort (för er som inte vet det så tar det längre tid att använda legitimation än lånekort, eftersom vi då måste knappa in personnumret för hand i stället för att använda streckkodsläsaren. Många bäckar små… plus att det blir fler handgrepp som i längden sliter på armar och händer). Klockan är nu en minut över stängningsdags och min kollega håller just på att visa en mamma med liten dotter hur utlåningsautomaterna fungerar.
När jag till slut lånat ut den sista av böckerna tittar jag upp och ser att kvinnan är borta. Förvirrat ser jag mig om och upptäcker att hon vandrat iväg bland bokhyllorna och förstrött står och pillar bland kokböckerna.
”Sådär, det var det hela” säger jag med hög röst. Först tror jag inte att hon hört mig, men så tittar hon upp, ser att jag är klar och släntrar bort till lånedisken.
”Hm, jag funderar på om jag skulle låna…” börjar hon
”I så fall är du välkommen i morgon,” avbryter jag, ”då har vi öppet två timmar längre.” Så skriver jag ut lånekvittot, lägger det på hennes böcker och skjuter bestämt fram dem mot henne. Hon ser förvirrad ut, men börjar packa ner dem.
Under tiden går jag bort och plockar upp böcker som ska skickas till andra bibliotek. När jag kommer tillbaka till disken med dem ser jag kvinnan stå och förstrött plocka med några böcker som står på en skylthylla. Då ser jag för mitt inre öga hur jag går fram, vrider upp hennes ena arm bakom ryggen, släpar bort henne till dörren och skickar ut henne med en fot i korsryggen. Jag lyckas behärska mig, och går i stället fram, påpekar att vi nu har stängt, och går tätt bakom henne tills hon äntligen är ute ur biblioteket. Med en lättnadens suck låser jag dörren och går för att klara av de sista sysslorna. Klockan är nu sju minuter över stängningsdags.
En fråga: Sedan när är uttrycket ”Vi stänger nu” att betrakta som ett välmenande förslag att följa eller förkasta som man själv tycker, snarare än en uppmaning att avsluta sina ärenden och gå ut ur lokalen? Det är ju inte så att vi godtyckligt stänger lite när vi känner för det för att sedan sätta oss på verandan och dricka punsch (även om man ju kan drömma…), utan vi ska ju avsluta dagens verksamhet och gå hem. På många ställen har man bara en viss tid på sig, sedan kommer det en väktare och ska sy igen hela byggnaden för natten. Och, även på de ställen där så inte är fallet så har ju vi i personalen en buss att passa, familjer att ägna oss åt eller i största allmänhet ett liv. Vill inte du också gå hem från jobbet när du slutar för dagen?
Med anledning av de senaste veckornas händelser vill vi här på Knäckebröhults bibliotek passa på att avslöja följande:
Biblioteken i Sverige sitter inte ihop med varandra utanför kommungränserna!
Detta innebär att du inte kan låna böcker i [50 mil bort]s kommun och sedan återlämna dem här i Knäckebröhult. Vi har inte sändningar mellan biblioteken i landet, utan måste i så fall skicka böckerna med vanlig post, och det gör vi inte. I värsta fall kan vi skicka böcker till vårt länsbibliotek, som sedan kan vidarebefordra till andra bibliotek inom länet, men detta tar flera veckor, och eventuell förseningsavgift kommer att drabba dig. Och lämnar du in böcker här som tillhör [50 mil bort]s kommun är risken stor att de aldrig återvänder till sitt bibliotek över huvud taget. Och det spelar ingen roll att du ”har gjort det massvis med gånger, och det är aldrig nån som har sagt nåt”. Det. Går. Inte. – Read. My. Lips.
Detta innebär även att du inte kan använda Grannkommunens bibliotekskort hos oss i Knäckebröhult. Ett kort per kommun. Sluta se så förvånad ut när jag berättar det. Lite kan du väl tänka själv? Biblioteken är kommunala verksamheter, det vet du väl? Speciellt du som gärna påpekar att du med din kommunalskatt minsann finansierat vårt bibliotek (och ändå står där med ditt bibliotekskort från Grannkommunen och tror att du kan använda det).
..och till alla barn:
Vi på bibblan vet inte vad du lånade förra gången, eller vad du lämnade förra gången. Så den där kommentaren ”duuu… du vet den där boken som jag hade lånat förut…”, den kan du hålla inne med. Lilla vän, jag har inte den blekaste aning om vad du hade för bok hemma för två månader sen, eller vad det nu kan vara. Jag träffar hundratals människor här varje dag, jag kan verkligen inte hålla reda på vad folk lånar. Ok?
Vi hade en teknikhaverist på biblioteket idag.
Det började med att h*n skulle använda en internetdator men inte hade lånekort. Detta är nog så vanligt, och löses oftast ganska snabbt.
Sedan var det dags att logga in, och även detta var tydligen en spännande men långdragen liten resa. Detta hade jag inte så noga koll på eftersom det var en kollega som hjälpte besökaren i fråga, men jag blev uppmärksam på att det verkade ta ovanligt mycket tid. Vi är vanligtvis beredda att lägga ner extra tid på förstagångsbesökare just för att de i fortsättningen ska kunna klara sig på egen hand, men mina ögonvrår lät mig ana att det här tog en aning mer tid än vanligt. Eftersom jag själv var upptagen tänkte jag inte mer på det, och hann inte prata med min kollega när hon gick av sitt pass och avlöstes av en annan kollega.
Det var tyst från datoranvändaren en stund, men sen kom första nödanropet. Det skulle hämtas bilder från ett USB-minne, och eftersom våra internetdatorer är konfigurerade lite annorlunda än datorerna man har hemma är det ofta något man får hjälpa ovana datoranvändare med, för att inte nämna att det inte är alla USB-minnen som funkar med de här datorerna. Men redan här började jag ana att det här skulle bli ett specialfall, eftersom h*n till att börja med ropade efter hjälp med hög röst tvärs över biblioteket i stället för att gå fram och säga till att h*n behövde hjälp. Det kan låta trivialt, men är enligt min personliga erfarenhet ett dåligt tecken. De flesta som gör så har visat sig vara tidstjuvar på ett eller annat sätt.
Nästa varningssignal var att h*n inte lyssnade på vad jag sa. När jag försökte förklara hur man skulle komma åt USB-minnena i datorns menyer klickade h*n till synes planlöst omkring på skärmbilden, trots att jag flera gånger både talade om och pekade på vart det skulle klickas. När h*n ställde frågor väntade h*n inte på svar utan pladdrade i stället vidare.
Detta upprepade sig flera gånger under den halvtimme som var bokad vid datorn, och sen var det dags för nästa stora hinder på vägen: Utskrift.
På USB-minnet fanns dels en serie bilder varav ”några” skulle skrivas ut, och dels ett ordbehandlingsdokument. Att ens hitta bilderna var svårt nog, men van som jag är vid folk som i sin tur är ovana datoranvändare hade jag snart visat vart de fanns och hur man kunde välja vilka som skulle skrivas ut. När skrivaren började rassla till var det dags för ordbehandlingsdokumentet… men då tog turen slut.
Plötsligt gick det inte att hitta det, och sen tog den bokade tiden slut. Jag förväntade mig vid det här laget en utskällning när jag förklarade att det inte var tekniskt möjligt att förlänga tiden (vilket är sant, det är en teknisk begränsning), men icke. Dock fick jag veta att det var absolut nödvändigt att dokumentet blev utskrivet idag, och eftersom det var ont om folk i biblioteket just då gick jag med på att göra ett undantag och skriva ut det från en av lånediskens datorer. Då och då gör jag det om det verkar som om det skulle gå kvickt, om det verkar vara väldigt brådskande (flygbiljett till samma dag, ansökan som ska postas snarast osv) och om det verkar lugnt i biblioteket. No good deed unpunished…
Återigen vill jag påpeka att den här besökaren uppvisade en strålande oförmåga att lyssna på enkla instruktioner, och än större oförmåga att förstå dem. Jag har som sagt hjälpt biblioteksbesökare och andra med datorproblem i ganska många år vid det här laget, och är van vid att ge enkla och tydliga instruktioner, men det verkade helt enkelt som om h*n inte ens lyssnade på vad jag sa. Trots det var det bara min hjälp som dög, min kollega fick inte hjälpa till ens när jag var strängt upptagen med andra besökare, utan Teknikhaveristen hojtade i stället ivrigt på mig oavsett om jag var tillgänglig eller inte. Det var det där med att förvänta sig personlig service… Detta trots att jag gjorde mitt bästa för att vänligt men tydligt visa och förklara att jag hade andra besökare att hjälpa också.
Den utskrivna serien med bilder fortsatte att komma ur skrivaren i maklig takt, och efter ett tag blev det uppenbart att ”några” bilder egentligen betydde ca 20 stycken foton tagna med massor-med-megapixel (ni vet, såna där som skulle behöva en skärm stor som köksbordet för att visas i sin helhet), vilket ansträngde skrivaren till dess yttersta. När vi plockade upp ordbehandlingsdokumentet såg det till att börja med mest ut att bestå av text, så jag gick med på att skriva ut 10 ex av det i stället för att bara ta ett ex och sen kopiera resten i kopiatorn. Dum idé. Det visade sig att även detta dokument innehöll massiva bilder, jag såg dem bara inte först eftersom datorn inte orkade ladda upp dem på skärmen innan jag startade utskriften. Detta fick till följd att när de 20 fotona skrivits ut klart efter ca 20 minuter så återstod ca 35 minuter för att skriva ut dokumentet… som var på åtta sidor. Där får man för att man är stressad och inte kollar ordentligt.
Totalt tog alltså hela operationen närmare en och en halv timme, varav det mesta tillbringades vid en dator hållandes Teknikhaveristen i handen (h*n försökte få mig att tala om vad som kunde vara fel med h*ns egen skrivare därhemma, men det gick jag inte på), och utskrifter för totalt 240 kronor. Dessutom hade jag den mycket olustiga känslan att den här besökaren skulle komma att kräva samma typ av service i fortsättningen…
Det här är ett exempel på en riktigt farlig typ av tidstjuv. H*n gav till en början intrycket av att kunna vara självgående, ”jag behöver bara hjälp med det här momentet så klarar jag mig själv sen”. Men ”det här momentet” blir ett moment till, och ett till, tills minst en (ofta flera) i personalen har tillbringat orimligt mycket tid som egentligen borde använts till andra besökare eller andra viktiga sysslor. När man väl upptäcker vad som är på gång har man redan dragits in i ”hjälpandet” till en sån grad att det är svårt att slingra sig ur det. Den här typen av besökare brukar ofta inte heller låta sig nöja med att ”Jag måste hjälpa några andra besökare också, försök själv” utan uppför sig som om de är de enda besökarna i biblioteket. Nu låter jag som om jag generaliserar, men den här typen av tidstjuvar är förvånansvärt lika varandra i sitt beteende. Jag finner mig titt som tätt indragen i sådana här situationer trots att jag har blivit rätt bra på att säga ifrån.
En lösning som jag brukar ta till om det alls går är att föreslå att de ska boka in ett senare datorbesök och då också begära att få en personal som sitter med dem hela tiden, helt enkelt en personal-ledd visning av datorn. Då kan de omedelbart få hjälp med vad de ska göra, de slipper sitta och hojta över hela biblioteket och dessutom vet ju då vi i personalen att de kommer och ska ha hjälp så vi kan planera in det i stället för att behöva springa till och från medan vi samtidigt försöker hjälpa andra. Tyvärr är det långt ifrån alla som nappar på detta, flera av dessa är så övertygade om sin egen daorkompetens att de inte tycker att de behöver någon hjälp… tills de sitter där med ett dokument som ”inte går” att öppna, eller ett bortglömt lösenord till sim epost, eller vilken katastrof det nu är som drabbat dem.
Hur tänker man som förälder när man
a) helt öppet ställer sig och byter blöja på sin bäbis på ett bord inne på bibliotekets barnavdelning, trots att det finns ett skötrum?
eller
b) visserligen travar iväg till skötrumstoan för att byta blöja på sin bäbis, men lämnar dörren vidöppen så att hela äckligheten syns för alla som kastar en blick åt toaletten till?
Här följer en kort och lättfattlig instruktion till alla blöjbytande föräldrar:
1. Ta med dig bäbisen in på skötrumstoaletten
2. Stäng dörren bakom dig, och lås den.
3. Byt blöjan
4. Klart! Lås upp dörren och gå ut. Ta också helst med dig den begagnade blöjan i en plastpåse och kasta den hemma. Annars kommer vi att tvingas stänga av den toaletten tills städpersonalen har tömt soppåsen där inne.
Varje dag när jag kommer hem och tvättar händerna blir det svart i handfatet. Ja, även när jag tvättar dem under dagen.
Gissa mitt jobb – är jag någon form av mekaniker eller industriarbetare? Nej, jag är bibliotekarie.
Biblioteksböcker är inte rena, de har hanterats av hundratals människor före dig (såvida du inte hade turen att låna just den där nya som kom direkt från katalogavdelningen, förstås). Tänk på det nästa gång du läser din lånebok vid frukostbordet, eller när din ettåring stoppar en lånad pekbok i munnen…
