Arkiv för Galenskaper

Skäller värre än hon bits

För en tid sedan satt jag i disken på det Lilla Biblioteket, detta var samma vecka som vi hade öppnat efter att vi haft stängt under sommaren. Det hade trillat in en hel del böcker som varit ute på sommarlån.

Så kommer det in en äldre dam och lägger två ljudböcker på disken för att återlämna. När jag återlämnar den ena visar det sig att den varit på sommarlån och skulle återlämnats på måndagen (detta skedde på onsdagen), och det uppstod alltså en förseningsavgift på 5 kr. Damen mulnade.

Nästa ljudbok skulle återlämnats på måndagen samma vecka som vi stängde för sommaren, alltså två månader tidigare. Detta gav upphov till en avgift på hela 50 kr, maxbeloppet.

När jag påpekade detta med vänlig röst (jag gör alltid mitt bästa för att undvika att låta förebrående när jag meddelar att det finns avgifter på låntagarkontot) blev damen hemskt upprörd och redan innan jag hunnit prata klart ropade hon ”Nej! Det går jag inte med på! Jag har lånat här i alla år och aldrig fått någon försening!”

Jag försökte då visa henne på skärmen hur det låg till med återlämningsdatumen, men hon ville inte ens titta utan fortatte trumpeta med samma höga röst: ”När jag var här innan sommaren lovade de mig att böckerna jag lånade i juni skulle jag få ha till i augusti! Det måste vara fel i datorn!”

Jag påpekade då att jo, mycket riktigt, den bok hon hade lånat i juni hade återlämningsdatum i augusti, närmare bestämt två dagar tidigare (därav den lilla avgiften), medan den andra ljudboken hade återlämningsdatum i juni, och alltså var lånad i maj, en månad innan sommarlånetiden trädde in (därav den större avgiften). På detta svarade hon återigen att hon minsann lånat böcker på detta bibliotek i alla år och aldrig fått någon försening!

När hon upprepat detta ytterligare ett antal gånger, som om det på något sätt skulle vara relevant, började jag bli en aning trött. Det började också de två, tre besökare som väntade i kö bakom henne, då min kollega var upptagen med en dagisklass.

Damen ilsknade till ytterligare, och hävdade att hon minsann skulle kolla upp det här, hon skulle ringa chefen. Jag svarade att det fick hon gärna göra och erbjöd mig att ta fram telefonnumret, men detta hörde hon tydligen inte eftersom hon var upptagen med att gräva i sin väska. Upp kom plånboken, och under mycket fräsande och muttrande räknade hon upp 55 kr på disken.

”Nå, jag betalar väl då! Men om det visar sig vara fel så ska jag ha pengarna tillbaka!”

Vid detta avrådde jag bestämt från att betala skulden innan hon hade varit i kontakt med kravavdelningen. Det är nämligen så att om jag tar emot pengar och går in och registrerar skulden som betald så försvinner uppgifterna om vad betalningen gäller. I efterhand kan man bara se att en betalning har gjorts, vilket datum den betalades och vilken summa, inte vilka media som avses eller när de skulle varit åter. Om skulden får ligga kvar så kan vi se vad den gäller. Detta försökte jag förklara för damen, men hon vägrade lyssna utan slängde bara pengarna på disken och stormade svärande iväg, med de andra besökarnas förvånade blickar efter sig. Jag hade inte mycket annat val än att ta emot pengarna och avregistrera skulden.

En stund senare kom min kollega fram och frågade vad damen varit så arg för, och när jag berättade svarade hen: ”Vad lugn och fin du var! Om nån hade betett sig sådär mot mig hade jag skällt ut dem!”

Kanske 20 minuter senare var det dags igen.

Jag satt fortfarande i disken, jag tror att jag höll på med några reservationer, när damen kom ångande genom dörren med ett triumferande uttryck i ansiktet.

”Nu du! Ni kan ju inte ta betalt för veckor när ni har stängt!”

Det var tydligt att hon var väldigt stolt över denna snilleblixt, och hon blev inte glad när jag sköt henne i sank med ”Jo, det kan vi faktiskt visst göra.”

Sommarlånetiden som ligger på åtta veckor jämfört med vår vanliga på fyra veckor är uttänkt just för att se till att de som lånar saker innan vi stänger ska kunna ha sina media utan problem. Om någon missar en återlämning som tar slut innan den förlängda lånetiden träder i kraft, och sedan inte hör av sig för att åtgärda det, så kan vi absolut ta betalt för de veckor som Lilla Biblioteket har stängt. Det beror på att vi ingår i samma system som bl a det Större Biblioteket som inte hade stängt under sommaren, och som dels hade kunnat ta emot återlämnade böcker även till Lilla Biblioteket och dels gärna hade hjälpt till att låna om böcker per telefon.

När jag föreslog för damen att hon kunnat åka till Större Biblioteket så fräste hon åt mig att jag inte skulle vara dum, hon har minsann en sjuk make och kan inte sitta och åka runt bara för att lämna tillbaka några jävla böcker. Jag svarade att jag givetvis förstod hennes situation, och att hon i så fall kunnat ringa till Större Biblioteket och lånat om boken i fråga.

”Det var det dummaste jag hört!” svarade damen, utan att ge en förklaring till vad som var så dumt.

Vid det här laget började hon bli desperat, och vände sig till en av de besökare som återigen hamnat i kö bakom henne för att få bekräftat att vi inte kunde ta betalt för de veckor vi hade stängt, men även den besökaren höll med om att vi visst kunde det. Då försökte damen med min kollega, som vid tillfället stod i telefon och inte kunde svara henne.

Till slut, när inget annat verkade hjälpa, övergick hon till att ondgöra sig över mig personligen.

”Du ska inte sitta där och vara mallig, din jävel! Jag ska minsann ringa chefen och klaga, så här får det inte gå till!” Hon gick ett varv runt disken, ilsket muttrande, och precis när jag försökte börja ta hand om nästa besökare kom hon igen med ”Din jävla mallgroda, du ska inte sitta där, du din jävla… kille!!”

Sen stormade hon till slut ut ur biblioteket.

(Och ja, just denna skribent råkar vara av hankön, vad nu det hade med saken att göra)

Såvitt jag vet har damen i fråga inte kommit in med några officiella klagomål till ”chefen”. Jag har inte heller sett till henne i biblioteket.  

Det intressanta är ju att det inte egentligen verkade vara själva summan pengar som gjorde henne arg, utan detta att hon var försenad med böckerna. Och det är ju faktiskt inte mitt fel. Tilläggas kan väl att jag hade varit en aning mer benägen att tro att det hela kunde ha berott på ett tekniskt eller handhavandefel om hon inte omedelbart hade brusat upp och börjat skälla, utan att ens försöka förstå vad som hade hänt. Det är inte lätt när det är svårt.

Kommentarer (2) »

Den skyldige låntagaren – ett poem

Det är bra
att du vet
att du har
förseningsavgifter
att betala.

Det är bra
att du tänker
betala utan knot.

Jag kan
hålla med om
att det är synd
att vi inte tar
betalkort,
i synnerhet
som det är långt
till bankomaten.

Men, nej,
jag kan inte
göra ett undantag
och låta dig
låna ändå.

Du har ju faktiskt
passerat spärren
för förseningsavgiften,
och då kan man
inte låna
förrän man betalat.

Du får gärna
ställa undan
dina böcker här
till imorgon,
när du har
möjlighet
att ta med dig
kontanter.

Om du inte
vill det,
kan jag tyvärr
inte göra mer
för dig.

Du kan tyvärr
inte heller
låna på ditt
barns kort,
och på så sätt
ta dig runt
våra låneregler.

Om du tycker
att detta är
dåligt av oss,
och sedan väljer
att argt svepa ut
ur biblioteket,
så kan jag
inget annat göra
än att le
lite beklagande,
och säga
”ja det var
ju tråkigt”.

Men egentligen
tycker jag bara
att du är
lite dum,
och egocentrisk,
som inte förstår
att det är vi
som bestämmer här,
och inte du.

Kommentarer (5) »

Osanitär olägenhet

Härom dagen när biblioteket precis hade stängt gick jag runt och plockade upp allt skräp folk hade spritt omkring sig, samlade ihop tidningarna som låg utslängda på och omkring bord och ställde i ordning så vi kunde få gå hem, när jag upptäckte något som hängde över ryggstödet på en stol vid internetdatorerna (bibliotekets mest utnyttjade tjänst, näst toaletten). Jag närmade mig med viss tvekan.

Det visade sig vara en jacka som någon glömt kvar, en grå och blå täckjacka (varför bär folk täckjackor mitt i sommaren? Medges, det är inte en i alla lägen strålande varm sommar, men ändå). Mot bättre vetande tog jag tag i  kragen på den för att bära bort den till bingen med Upphittat, men släppte den omedelbart igen.

Det kändes ungefär som om någon alldeles nyss smort in kragen med hudsalva, alldeles slipprigt. När jag tittade närmre insåg jag att det helt enkelt var jackan som var riktigt, riktigt otvättad och liksom smetig med ägarens utsöndringar av gammal svett, hudavlagringar och annat. De ”grå” partierna var schatterat bruna och hela jackan liksom glänste som av olja. Nu blev jag också medveten om Lukten…

Jag backade undan, och insåg att handen jag tagit i jackan med kändes som om jag råkat komma åt en skvätt margarin, liksom flottiga. Jag tvekade ett ögonblick, och gick sedan och tvättade händerna. Jag stod helt enkelt inte ut. På vägen tillbaka gick jag förbi skrivbordet och plockade upp ett par bomullshandskar jag brukar använda att hantera återlämnade böcker med eftersom dessa oftast är rejält dammiga.

Om du som läser nu börjar misstänka en begynnande bacillskräck hos mig, betänk då att dessa handskar från början var vita, men efter bara två användningar hade tydliga bruna och grå fläckar. Böckerna på bibliotek är smutsiga!  Inte bara av damm och sådant. Jag har sett exempel på böcker som kommit tillbaka med alla möjliga olika fläckar, från kaffe och andra drycker till mat och… ja, vi vill inte alltid spekulera i vad som kan ha spillts på en del böcker vi får in. En gång fick vi tillbaka en kokbok som var helt indränkt med matolja, sidorna i hela boken var genomskinliga. En annan gång hittade vi flera portionssnusprillor, möjligen använda som bokmärken (!).

Flera av mina kollegor använder också handskar när de hanterar böckerna som kommer tillbaka, och också när de sätter upp böcker i hyllorna. En annan anledning till att böcker är smutsiga är förstås att städningen på biblioteken ofta är undermålig. Den ordinarie städpersonalen har oftast bara i uppgift att städa golv och toaletter, och vi i bibliotekspersonalen har i allmänhet inte tid att damma av hyllor, skyltar, belysningsarmaturer och annat mer än kanske någon gång om året. De som sitter med pengapungen vill helt enkelt inte släppa till nog med pengar för att det ska kunna städas ordentligt.

Hur som helst är nu den insmorda jackan nedstoppad i lådan med kvarglömda saker, och jag hoppas att dess ägare snart återvänder för att hämta sin uppenbarligen högt skattade ägodel… innan den börjar lukta på allvar.

Kommentarer (7) »

Nöff

Det kan ibland tydligen vara svårt att förstå vilka tjänster som ingår i ett biblioteks basutbud, dvs det vi ska göra på order av politikerna, och vilka tjänster som är extra, dvs sånt där lullull som vi gör bara för att det ska bli roligare / mer intressant att besöka oss.

Exempel på detta: En dag för en del år sedan stod jag och sorterade bland de återlämnade böckerna på biblioteket jag jobbade på då, när en äldre herre i beige manchesterkavaj närmade sig.

”Var är den här månadens evenemangskalender för [grannkommun]? Här finns bara förra månadens!” krävde han i en uppfordrande ton.

Jag följde med honom bort till hyllan för kommuninfo för att se vad han menade. Det visade sig att han ville ha en slags pamflett som vi tidigare brukade få från sagda grannkommun, en enkelt uppkopierad kalender över vilka kulturevenemang som var inbokade under den aktuella månaden. Vi brukade få en bunt med posten, men sedan en månad tillbaka hade detta av okänd anledning upphört. Gissningsvis blev det för dyrt.

På grund av personalomsättning fanns det inte längre någon kvar på det här biblioteket som visste vem man skulle kontakta för att få tag på kalendrarna, och vi hade helt enkelt inte tid att sätta oss och jaga upp sånt där. Särskilt inte med tanke på att vi oftast brukade få kasta bort hela den gamla bunten när den nya anlände, vi märkte aldrig av att någon plockade åt sig de här små pamfletterna.

Detta försökte jag förklara för den äldre herren, som verkade anse att just denna folder var den absolut viktigaste tjänsten biblioteket erbjöd.

”Den brukar ju altid finnas att hämta här! Varför har ni inte sett till att förnya prenumerationen?”

”Vi har alltså inte haft någon prenumeration, det är bara någon på [grannkommun]s kulturförvaltning som skickat hit dem. Nu har de tydligen slutat med det.”

”Då får ni väl åka dit och hämta dem själva då! Eller ordna så de börjar skicka igen. Dessutom ser det illa ut när de gamla numren ligger kvar så här, städar ni aldrig?”

”Vi har inte tid att åka ner till [grannkommun] och hämta dem, vi vet inte ens vart man skulle gå. Den som har ansvar för kommuninfon här är tyvärr inte tillgänglig (hon var sjukskriven pga utbrändhet, men det tänkte jag inte säga till den här mannen), så vi andra har inte hunnit gå igenom hyllorna ordentligt och ta bort gammalt material.”  Till saken hör att vi vid tillfället endast var två tjänstgörande personal på biblioteket över huvud taget pga personalbrist, och det innebar att under öppettid gick all tid åt till att vakta biblioteket. Vissa dagar, när någon av oss var sjuk, fick vi helt enkelt hålla stängt.

”Jaha, är det så det låter. Jag ska säga en sak, att för lata svin är marken alltid hård!”  Med dessa ord vände mannen på klacken och gick raskt ut ur biblioteket utan att ge mig en chans att reagera.

Jag är fortfarande osäker på vad jag skulle ha sagt till honom om jag fått chansen, men antagligen hade det bara resulterat i ett ilsket brev från honom till bibliotekschefen. Det är ju så det brukar gå till. Och allt detta för att han inte orkade åka ner till grannkommunen själv och hämta sitt jävla evenemangsprogram. Tydligen kändes det mer tillfredsställande för honom att stå och vara oförskämd på biblioteket.

Kommentarer (2) »

Bibblan avslöjar

Med anledning av de senaste veckornas händelser vill vi här på Knäckebröhults bibliotek passa på att avslöja följande:

Biblioteken i Sverige sitter inte ihop med varandra utanför kommungränserna!

Detta innebär att du inte kan låna böcker i [50 mil bort]s kommun och sedan återlämna dem här i Knäckebröhult. Vi har inte sändningar mellan biblioteken i landet, utan måste i så fall skicka böckerna med vanlig post, och det gör vi inte. I värsta fall kan vi skicka böcker till vårt länsbibliotek, som sedan kan vidarebefordra till andra bibliotek inom länet, men detta tar flera veckor, och eventuell förseningsavgift kommer att drabba dig. Och lämnar du in böcker här som tillhör [50 mil bort]s kommun är risken stor att de aldrig återvänder till sitt bibliotek över huvud taget. Och det spelar ingen roll att du ”har gjort det massvis med gånger, och det är aldrig nån som har sagt nåt”. Det. Går. Inte. – Read. My. Lips.

Detta innebär även att du inte kan använda Grannkommunens bibliotekskort hos oss i Knäckebröhult. Ett kort per kommun. Sluta se så förvånad ut när jag berättar det. Lite kan du väl tänka själv? Biblioteken är kommunala verksamheter, det vet du väl? Speciellt du som gärna påpekar att du med din kommunalskatt minsann finansierat vårt bibliotek (och ändå står där med ditt bibliotekskort från Grannkommunen och tror att du kan använda det).

..och till alla barn:

Vi på bibblan vet inte vad du lånade förra gången, eller vad du lämnade förra gången. Så den där kommentaren ”duuu… du vet den där boken som jag hade lånat förut…”, den kan du hålla inne med. Lilla vän, jag har inte den blekaste aning om vad du hade för bok hemma för två månader sen, eller vad det nu kan vara. Jag träffar hundratals människor här varje dag, jag kan verkligen inte hålla reda på vad folk lånar. Ok?

Kommentarer (2) »

Valspäck

Vi har ju förhandsröstningen nu, till Europaparlamentet, och ända sedan i måndags förra veckan har jag väntat på den – kommentaren über alles kommentarer. Igår kom den.

Vi sköter inte valet själva utan har inhyrda valförrättare. ”Min” förrättare är en gymnasiekille, vi kan kalla honom Knut-Gösta. Knut-Gösta sitter vid separat bord inne i biblioteket, inom hörhåll från informationsdisken. Vi bibliotekarier har fått en genomgång av hur valet ska skötas, men det är valförrättarnas uppgift att hålla i det, de har fått en grundlig utbildning i det här.

Nåväl. Igår kom den alltså, kommentaren jag väntat på i över en vecka.

Jag befinner mig i disken när jag hör hur först en, sedan två, väljare börja tjafsa med Knut-Gösta om detta med att vi ”tar” röstkortet och lägger ner i ett ytterkuvert tillsammans med valkuvertet.

Här kan påpekas att när Posten en gång skötte förtidsröstandet så gick det till på exakt samma sätt: röstkort + valkuvert (inkl. valsedel förstås) läggs i ett ytterkuvert som klistras igen och stoppas i valurnan. Vid rösträkningen sprättas ytterkuverten, sedan kastas alla röstkort, och valkuverten sparas till rösträkningen. Att röstkortet läggs med i ytterkuvertet beror såklart på att man inte ska kunna rösta en gång till på söndag. På röstkortet står inget namn, utan enbart en sifferserie, som även finns på röstlängderna om man röstar på söndag. Alltså skulle man kunna rösta två gånger om man fick behålla sitt röstkort. Och det är ju uteslutet.

Tillbaka till tjafset: jag hör alltså hur dessa två väljare käbblar med Knut-Gösta om detta med röstkortet, så jag bestämmer mig för att hjälpa honom. Jag går bort och lägger mig i diskussionen så sansat jag bara kan (för egentligen tycker jag detta är jävligt skrattretande).

Jag förklarar varför man måste lämna ifrån sig sitt röstkort, att den gamla Poströstningen gick till på exakt samma sätt i alla år innan, osv osv, och då kommer det:

”Men det här betyder ju att Någon kan se vad jag har röstat på?!! Det går ju att koppla just mig till min röst!”

Pang! Überdumkommentaren har landat.

Jag försöker återigen förklara att det är så här det går till, att man måste lämna kortet för att inte kunna rösta två gånger, och att ingen kommer att spara röstkortet när ytterkuverten öppnas. Men jag blir inte riktigt trodd, märker jag. De bägge tjafsande väljer visserligen ändå att rösta hos oss, men det är på något sätt under protest.

Det jag tänkte, men sa väldigt inlindat var:

VEM I HELA GLÖDHETA HELVETE SKULLE BRY SIG OM JUST DIN LILLA OVÄSENTLIGA RÖST??? HERREGUD!!!

När vi hade riksdagsvalet för ett par år sen – och ca 10 ggr så många röstande – fick vi den här kommentaren av säkert 6-7 griniga gubbar som envisades med att stå och käfta med oss och våra valförrättare.

Och är man så paranoid så att man tror att Någon är intresserad av att bokföra varenda enskild medborgares röster om man förtidsröstar, så finns ett utmärkt alternativ: rösta på själva valdagen istället!

Årets bonuskommentar:

Vi fick en fin bonuskommentar den här valomgången också. Den var lite oväntad men kanske ändå inte, både vi i personalen och valförrättarna var förberedda på den, men den är inte så vanlig.

Jag hör hur Grinig Person står och käftar surt med Knut-Gösta (som lugnt beklagar att tyvärr nånting-nånting), så jag går dit för att kolla av vad det är. GP är då på väg ut, möter mig halvvägs, och börjar argumentera med mig istället. Det är genast uppenbart att h*n är ute efter att få stöd från mig.

GP (viftar med vitt papper framför mitt ansikte. Grinigt.): ”Så det är alltså så att ni inte tar emot såna här??!!”
Jag (kastar en blick på papperet och ser direkt att det är en handskriven fullmakt att rösta för någon annan. Lugnt.): ”Nej, ska du rösta åt någon annan måste du ha budröstningskuvert.”
GP (ännu grinigare): ”Han [Knut-Gösta] sa att jag inte fick använda den här, men den kan ni väl ta emot?!!!”
Jag (bestämt): ”Nej. Det är Knut-Gösta som är valförrättare här, och det är hans ord som gäller.”
GP fnyser högljutt, lämnar en sur kommentar bakom sig och går tjurigt ut ur lokalen. H*n passerar våra fönster, och det syns på hela henoms kroppshållning hur förorättad h*n är.

Jag lovar att GP inte hade öppnat käften om Knut-Gösta varit medelålders kostymnisse eller dräktkvinna. Nu var han istället en ung gymnasist, och då kan man tydligen inte ta honom på allvar, utan måste söka stöd för sina absurda idéer hos bibliotekspersonalen. Att Knut-Gösta inte suttit där om han inte varit duktigt insatt i hur valet fungerar, det insåg tydligen inte GP. Attityden hos henom var uppenbar – den där unga slyngeln som nekade henom att använda sin fina handskrivna fullmakt var totalt opålitlig.

Suck. Dubbel suck.

Man kan inte annat än att skratta åt eländet.

Kommentarer (7) »

Tidstjuv

Vi hade en teknikhaverist på biblioteket idag.

Det började med att h*n skulle använda en internetdator  men inte hade lånekort. Detta är nog så vanligt, och löses oftast ganska snabbt.

Sedan var det dags att logga in, och även detta var tydligen en spännande men långdragen liten resa. Detta hade jag inte så noga koll på eftersom det var en kollega som hjälpte besökaren i fråga, men jag blev uppmärksam på att det verkade ta ovanligt mycket tid. Vi är vanligtvis beredda att lägga ner extra tid på förstagångsbesökare just för att de i fortsättningen ska kunna klara sig på egen hand, men mina ögonvrår lät mig ana att det här tog en aning mer tid än vanligt. Eftersom jag själv var upptagen tänkte jag inte mer på det, och hann inte prata med min kollega när hon gick av sitt pass och avlöstes av en annan kollega.

Det var tyst från datoranvändaren en stund, men sen kom första nödanropet. Det skulle hämtas bilder från ett USB-minne, och eftersom våra internetdatorer är konfigurerade lite annorlunda än datorerna man har hemma är det ofta något man får hjälpa ovana datoranvändare med, för att inte nämna att det inte är alla USB-minnen som funkar med de här datorerna.  Men redan här började jag ana att det här skulle bli ett specialfall, eftersom h*n till att börja med ropade efter hjälp med hög röst tvärs över biblioteket i stället för att gå fram och säga till att h*n behövde hjälp. Det kan låta trivialt, men är enligt min personliga erfarenhet ett dåligt tecken. De flesta som gör så har visat sig vara tidstjuvar på ett eller annat sätt.

Nästa varningssignal var att h*n inte lyssnade på vad jag sa. När jag försökte förklara hur man skulle komma åt USB-minnena i datorns menyer klickade h*n till synes planlöst omkring på skärmbilden, trots att jag flera gånger både talade om och pekade på vart det skulle klickas. När h*n ställde frågor väntade h*n inte på svar utan pladdrade i stället vidare.

Detta upprepade sig flera gånger under den halvtimme som var bokad vid datorn, och sen var det dags för nästa stora hinder på vägen: Utskrift.

På USB-minnet fanns dels en serie bilder varav ”några” skulle skrivas ut, och dels ett ordbehandlingsdokument. Att ens hitta bilderna var svårt nog, men van som jag är vid folk som i sin tur är ovana datoranvändare hade jag snart visat vart de fanns och hur man kunde välja vilka som skulle skrivas ut. När skrivaren började rassla till var det dags för ordbehandlingsdokumentet… men då tog turen slut.

Plötsligt gick det inte att hitta det, och sen tog den bokade tiden slut. Jag förväntade mig vid det här laget en utskällning när jag förklarade att det inte var tekniskt möjligt att förlänga tiden (vilket är sant, det är en teknisk begränsning), men icke. Dock fick jag veta att det var absolut nödvändigt att dokumentet blev utskrivet idag, och eftersom det var ont om folk i biblioteket just då gick jag med på att göra ett undantag och skriva ut det från en av lånediskens datorer. Då och då gör jag det om det verkar som om det skulle gå kvickt, om det verkar vara väldigt brådskande (flygbiljett till samma dag, ansökan som ska postas snarast osv) och om det verkar lugnt i biblioteket. No good deed unpunished…

Återigen vill jag påpeka att den här besökaren uppvisade en strålande oförmåga att lyssna på enkla instruktioner, och än större oförmåga att förstå dem. Jag har som sagt hjälpt biblioteksbesökare och andra med datorproblem i ganska många år vid det här laget, och är van vid att ge enkla och tydliga instruktioner, men det verkade helt enkelt som om h*n inte ens lyssnade på vad jag sa. Trots det var det bara min hjälp som dög, min kollega fick inte hjälpa till ens när jag var strängt upptagen med andra besökare, utan Teknikhaveristen hojtade i stället ivrigt på mig oavsett om jag var tillgänglig eller inte. Det var det där med att förvänta sig personlig service… Detta trots att jag gjorde mitt bästa för att vänligt men tydligt visa och förklara att jag hade andra besökare att hjälpa också.

Den utskrivna serien med bilder fortsatte att komma ur skrivaren i maklig takt, och efter ett tag blev det uppenbart att ”några” bilder egentligen betydde ca 20 stycken foton tagna med massor-med-megapixel (ni vet, såna där som skulle behöva en skärm stor som köksbordet för att visas i sin helhet), vilket ansträngde skrivaren till dess yttersta. När vi plockade upp ordbehandlingsdokumentet såg det till att börja med mest ut att bestå av text, så jag gick med på att skriva ut 10 ex av det i stället för att bara ta ett ex och sen kopiera resten i kopiatorn. Dum idé. Det visade sig att även detta dokument innehöll massiva bilder, jag såg dem bara inte först eftersom datorn inte orkade ladda upp dem på skärmen innan jag startade utskriften. Detta fick till följd att när de 20 fotona skrivits ut klart efter ca 20 minuter så återstod ca 35 minuter för att skriva ut dokumentet… som var på åtta sidor. Där får man för att man är stressad och inte kollar ordentligt.

Totalt tog alltså hela operationen närmare en och en halv timme, varav det mesta tillbringades vid en dator hållandes Teknikhaveristen i handen (h*n försökte få mig att tala om vad som kunde vara fel med h*ns egen skrivare därhemma, men det gick jag inte på), och utskrifter för totalt 240 kronor. Dessutom hade jag den mycket olustiga känslan att den här besökaren skulle komma att kräva samma typ av service i fortsättningen…

Det här är ett exempel på en riktigt farlig typ av tidstjuv. H*n gav till en början intrycket av att kunna vara självgående, ”jag behöver bara hjälp med det här momentet så klarar jag mig själv sen”. Men ”det här momentet” blir ett moment till, och ett till, tills minst en (ofta flera) i personalen har tillbringat orimligt mycket tid som egentligen borde använts till andra besökare eller andra viktiga sysslor. När man väl upptäcker vad som är på gång har man redan dragits in i ”hjälpandet” till en sån grad att det är svårt att slingra sig ur det. Den här typen av besökare brukar ofta inte heller låta sig nöja med att ”Jag måste hjälpa några andra besökare också, försök själv” utan uppför sig som om de är de enda besökarna i biblioteket. Nu låter jag som om jag generaliserar, men den här typen av tidstjuvar är förvånansvärt lika varandra i sitt beteende. Jag finner mig titt som tätt indragen i sådana här situationer trots att jag har blivit rätt bra på att säga ifrån.

En lösning som jag brukar ta till om det alls går är att föreslå att de ska boka in ett senare datorbesök och då också begära att få en personal som sitter med dem hela tiden, helt enkelt en personal-ledd visning av datorn. Då kan de omedelbart få hjälp med vad de ska göra, de slipper sitta och hojta över hela biblioteket och dessutom vet ju då vi i personalen att de kommer och ska ha hjälp så vi kan planera in det i stället för att behöva springa till och från medan vi samtidigt försöker hjälpa andra. Tyvärr är det långt ifrån alla som nappar på detta, flera av dessa är så övertygade om sin egen daorkompetens att de inte tycker att de behöver någon hjälp… tills de sitter där med ett dokument som ”inte går” att öppna, eller ett bortglömt lösenord till sim epost, eller vilken katastrof det nu är som drabbat dem.

Kommentarer (9) »

Curlingbibliotekarie

För ett antal år sedan kom jag som ny till ett litet bibliotek, där jag skulle jobba ihop med en annan bibliotekarie. Ett par år tidigare hade den tidigare bibliotekarien/hustomten slutat. Allt var frid och fröjd till en början, men efterhand kröp det fram detaljer om föregångaren som alla pekade i samma riktning – h*n hade varit en riktig curlingbibliotekarie. Overkill på service, kan man säga.

Eftersom biblioteket var litet så fanns såklart en liten trogen skara stammisar, mest panschisar, som fullkomligt äääälskade föregångaren. Och när jag blivit lite varm i kläderna på nya jobbet så började dessa stammisar förse mig med… tja.. vi kan kalla det ”minnen”, av föregångaren. H*n hade uppenbarligen vrängt sig fullständigt i sin serviceglädje och -iver, vilket resulterade i att jag och kollegan upplevde en del underligheter. Några små exempel:

- panschisarna som frekvent besökte biblioteket fick förvara sina lånekort i en låda bakom vår disk (!!!!). Lagom till att jag började jobba på stället så hade kollegan börjat tvångsdela ut dessa kort till sina rättmätiga ägare. Stammisarna var inte sena med att gnälla. Varför kunde inte korten få ligga kvar på bibblan, det var ju smidigt och då visste man ju var man hade sitt kort? [Jomenvisst, jättesmidigt, men kortet är ju personligt, det betyder att du måste ta hand om det själv. Även om du är panschis, faktiskt.]

- jag fick berättat för mig, i nån sorts förtroende (tror jag?), att föregångaren betett sig överdrivet i bokbeställningssammanhang (men det betraktades såklart inte som överdrivet av låntagarna). ”Jaa, du vet, Nils-Solbritt brukade alltid ringa till mig när h*n köpt in en bok som h*n visste att jag skulle gilla. ‘Nu har jag köpt in den här boken XX, som jag tror att du vill läsa, och den står undanställd här till dig!’ sa h*n! Det vaaaaar så bra!” Detta sagt med en underförstådd uppmaning att vi nu skulle göra likadant. Men icke. Lite får man allt göra själv som låntagare.

- några av panschisarna hade servats så till den milda grad inne i bibblan att när de kom in till oss så förutsatte de att vi 1) skulle veta vilka böcker de gillade och vilka de läst innan, och 2) snabbt som små harar skulle skutta ut i hyllorna och hämta lämpliga böcker som de kunde låna den här gången. Detta medan panschisarna själva stod och väntade vid lånedisken. Vi lyckades med halvbrutala medel få alla utom en av dem att själva börja leta i hyllorna. Enda undantaget var en oerhört skröplig liten tant som vi förbarmade oss över. Vi fick med henne ut i hyllorna, lite som en symbolisk grej, men efter att ha lyckats klura ut vad hon ville ha plockade vi ut förslag som hon sen fick bestämma sig för.

Priset togs dock av en medelålders herre (MH) som en dag vandrade in under mitt pass i disken, lade upp en ihophäftad bunt med papper på disken och såg uppfordrande på mig. Sedan utspelade sig följande dialog:

Jag: ”Hej, vad kan jag hjälpa dig med?”
MH (pekar på pappersbunten): ”Jag behöver en ny sån här.”
Jag (tar upp bunten och bläddrar lite i den. Det verkar vara någon sorts telefonlista): ”Eeeh, jaha…? Vad är det här förnåt då…?”
MH: ”Det är en lista över politikerna här i Knäckebröhults kommundel, med deras direktnummer inom kommunen. Den är gammal nu och jag behöver en ny.”
Jag (tar fram vår interntelefonkatalog och lägger på disken): ”Aha, då förstår jag. Ja, här är vår interna telefonkatalog, du får gärna titta i den och skriva av det du behöver.”
MH (surt): ”Men, det ska väl du göra åt mig?!”
Jag (beklagande): ”Nej tyvärr, det ingår inte i vår service.”
MH (ännu surare): ”Men jag har ju fått den här listan här på biblioteket för flera år sen!”
Jag (undrande): ”Eh, jaha. Men vem hade gjort den då, i så fall?”
MH (fortfarande sur, nu även lite överlägsen): ”Den hade Nils-Solbritt gjort åt mig! H*n skrev av de namn jag behövde och kopierade upp det här.”
Jag (lite beklagande): ”Oj då… Ja men i så fall så var det nog tyvärr Nils-Solbritt som gjorde ett undantag. Det där ingår som sagt inte i vår service, vill du ha en lista får du tyvärr skriva den själv. Men du får som sagt gärna titta i vår telefonkatalog här.”
Medelålders herre muttrar surt, tar telefonkatalogen och sätter sig vid ett bord och skriver.

Nils-Solbritt, denna curlingbibliotekarie, hade genom sin överdrivna serviceanda gjort jobblivet till ett litet helsike för oss som tog över. Visst är det bra att vara serviceminded, men det får ju finnas gränser.




Inspirerat av ett gammalt blogginlägg av Conan Bibliotekarien.

Kommentarer (7) »

Ansvarsfrihet

Föräldrar till unga låntagare är ett speciellt släkte, i synnerhet om de ofta lånar böcker med sin skolklass, men även annars. Runt vårt bibliotek är ungarna synnerligen slarviga med att komma ihåg sina återlämningsdatum, vilket resulterar i att många föräldrar får påminnelsebrev och räkningar för ersättning av förkomna böcker. Eftersom det givetvis inte är deras små perfekta telningar som har felat, utan skolan eller annan utomstående, så ringer eller mailar dessa föräldrar relativt ofta till biblioteket och gnäller. Det är allt från försiktiga undranden om boken faktiskt är försenad till arga utbrott över att Någon Annan minsann inte sett till att böckerna återlämnats.

Autentisk gnällkommentar 1:

Förälder som fått påminnelse/räkning på bok som barnet lånat med skolan:
”Men böckerna har h*n ju lånat med klassen, jag har aldrig sett böckerna hemma. Hur ska jag kunna veta vad h*n har lånat – är inte det lärarens ansvar?”

och

”Jaha, då är det väl ni [biblioteket] som kontaktar klassläraren och tar reda på var boken är, antar jag.”

[Svar: nej, det är ditt eget förbannade ansvar att hålla koll på vad ditt barn håller på med, och du har skrivit under på att ta detta ansvar när du fyllde i förbindelseblanketten för ditt barns lånekort. Om boken aldrig lämnat skolan så är det också ditt eget ansvar att kontakta ditt barns lärare för att kolla var boken är. Inte bibblans.]

Autentisk gnällkommentar 2:

Förälder som fått påminnelse/räkning på vuxenböcker (dyrare avgift) som barnet lånat på den vuxnes kort:

”Ja JAG tänker i alla fall inte betala det här!”

och

”Då får väl ni på biblioteket se till att inte barnen lånar vuxenböcker!”

[Svar: nej, det är fortfarande ditt eget förbannade ansvar att hålla koll på vad ditt barn håller på med, även när barnet lånar något på ditt lånekort. Biblioteket är ingen förmyndare som smäller barn på fingrarna när de vill låna exempelvis någon fin fackbok från vuxenavdelningen. Det är ditt kort, käre förälder, och ditt ansvar. Alltid.]




Andra typiska kommentarer om ansvarsfrihet på biblioteket hittar du här:
Arga Bibliotekstanten

Kommentarer (9) »

Berg och dalvana

”Ja, man ejunte så van, står böckerna i nån slags ordning ällär?”
”Ja, de är uppdelade i fack- och skönlitteratur, och är uppställda på författarens efternamn. Oftast.”
”Jaha… hur menaru då? Man ejunte så van.”
”Jo, se här. Sara Lidman står efter Franz Kafka men före Irene Némirovski.”
”Jaaaaa… men om man letar efter nån särskild bok då? Den hade en bil på framsidan… Man ejunte så van.” 
”*suck*”

Lämna en kommentar »