För en tid sedan satt jag i disken på det Lilla Biblioteket, detta var samma vecka som vi hade öppnat efter att vi haft stängt under sommaren. Det hade trillat in en hel del böcker som varit ute på sommarlån.
Så kommer det in en äldre dam och lägger två ljudböcker på disken för att återlämna. När jag återlämnar den ena visar det sig att den varit på sommarlån och skulle återlämnats på måndagen (detta skedde på onsdagen), och det uppstod alltså en förseningsavgift på 5 kr. Damen mulnade.
Nästa ljudbok skulle återlämnats på måndagen samma vecka som vi stängde för sommaren, alltså två månader tidigare. Detta gav upphov till en avgift på hela 50 kr, maxbeloppet.
När jag påpekade detta med vänlig röst (jag gör alltid mitt bästa för att undvika att låta förebrående när jag meddelar att det finns avgifter på låntagarkontot) blev damen hemskt upprörd och redan innan jag hunnit prata klart ropade hon ”Nej! Det går jag inte med på! Jag har lånat här i alla år och aldrig fått någon försening!”
Jag försökte då visa henne på skärmen hur det låg till med återlämningsdatumen, men hon ville inte ens titta utan fortatte trumpeta med samma höga röst: ”När jag var här innan sommaren lovade de mig att böckerna jag lånade i juni skulle jag få ha till i augusti! Det måste vara fel i datorn!”
Jag påpekade då att jo, mycket riktigt, den bok hon hade lånat i juni hade återlämningsdatum i augusti, närmare bestämt två dagar tidigare (därav den lilla avgiften), medan den andra ljudboken hade återlämningsdatum i juni, och alltså var lånad i maj, en månad innan sommarlånetiden trädde in (därav den större avgiften). På detta svarade hon återigen att hon minsann lånat böcker på detta bibliotek i alla år och aldrig fått någon försening!
När hon upprepat detta ytterligare ett antal gånger, som om det på något sätt skulle vara relevant, började jag bli en aning trött. Det började också de två, tre besökare som väntade i kö bakom henne, då min kollega var upptagen med en dagisklass.
Damen ilsknade till ytterligare, och hävdade att hon minsann skulle kolla upp det här, hon skulle ringa chefen. Jag svarade att det fick hon gärna göra och erbjöd mig att ta fram telefonnumret, men detta hörde hon tydligen inte eftersom hon var upptagen med att gräva i sin väska. Upp kom plånboken, och under mycket fräsande och muttrande räknade hon upp 55 kr på disken.
”Nå, jag betalar väl då! Men om det visar sig vara fel så ska jag ha pengarna tillbaka!”
Vid detta avrådde jag bestämt från att betala skulden innan hon hade varit i kontakt med kravavdelningen. Det är nämligen så att om jag tar emot pengar och går in och registrerar skulden som betald så försvinner uppgifterna om vad betalningen gäller. I efterhand kan man bara se att en betalning har gjorts, vilket datum den betalades och vilken summa, inte vilka media som avses eller när de skulle varit åter. Om skulden får ligga kvar så kan vi se vad den gäller. Detta försökte jag förklara för damen, men hon vägrade lyssna utan slängde bara pengarna på disken och stormade svärande iväg, med de andra besökarnas förvånade blickar efter sig. Jag hade inte mycket annat val än att ta emot pengarna och avregistrera skulden.
En stund senare kom min kollega fram och frågade vad damen varit så arg för, och när jag berättade svarade hen: ”Vad lugn och fin du var! Om nån hade betett sig sådär mot mig hade jag skällt ut dem!”
Kanske 20 minuter senare var det dags igen.
Jag satt fortfarande i disken, jag tror att jag höll på med några reservationer, när damen kom ångande genom dörren med ett triumferande uttryck i ansiktet.
”Nu du! Ni kan ju inte ta betalt för veckor när ni har stängt!”
Det var tydligt att hon var väldigt stolt över denna snilleblixt, och hon blev inte glad när jag sköt henne i sank med ”Jo, det kan vi faktiskt visst göra.”
Sommarlånetiden som ligger på åtta veckor jämfört med vår vanliga på fyra veckor är uttänkt just för att se till att de som lånar saker innan vi stänger ska kunna ha sina media utan problem. Om någon missar en återlämning som tar slut innan den förlängda lånetiden träder i kraft, och sedan inte hör av sig för att åtgärda det, så kan vi absolut ta betalt för de veckor som Lilla Biblioteket har stängt. Det beror på att vi ingår i samma system som bl a det Större Biblioteket som inte hade stängt under sommaren, och som dels hade kunnat ta emot återlämnade böcker även till Lilla Biblioteket och dels gärna hade hjälpt till att låna om böcker per telefon.
När jag föreslog för damen att hon kunnat åka till Större Biblioteket så fräste hon åt mig att jag inte skulle vara dum, hon har minsann en sjuk make och kan inte sitta och åka runt bara för att lämna tillbaka några jävla böcker. Jag svarade att jag givetvis förstod hennes situation, och att hon i så fall kunnat ringa till Större Biblioteket och lånat om boken i fråga.
”Det var det dummaste jag hört!” svarade damen, utan att ge en förklaring till vad som var så dumt.
Vid det här laget började hon bli desperat, och vände sig till en av de besökare som återigen hamnat i kö bakom henne för att få bekräftat att vi inte kunde ta betalt för de veckor vi hade stängt, men även den besökaren höll med om att vi visst kunde det. Då försökte damen med min kollega, som vid tillfället stod i telefon och inte kunde svara henne.
Till slut, när inget annat verkade hjälpa, övergick hon till att ondgöra sig över mig personligen.
”Du ska inte sitta där och vara mallig, din jävel! Jag ska minsann ringa chefen och klaga, så här får det inte gå till!” Hon gick ett varv runt disken, ilsket muttrande, och precis när jag försökte börja ta hand om nästa besökare kom hon igen med ”Din jävla mallgroda, du ska inte sitta där, du din jävla… kille!!”
Sen stormade hon till slut ut ur biblioteket.
(Och ja, just denna skribent råkar vara av hankön, vad nu det hade med saken att göra)
Såvitt jag vet har damen i fråga inte kommit in med några officiella klagomål till ”chefen”. Jag har inte heller sett till henne i biblioteket.
Det intressanta är ju att det inte egentligen verkade vara själva summan pengar som gjorde henne arg, utan detta att hon var försenad med böckerna. Och det är ju faktiskt inte mitt fel. Tilläggas kan väl att jag hade varit en aning mer benägen att tro att det hela kunde ha berott på ett tekniskt eller handhavandefel om hon inte omedelbart hade brusat upp och börjat skälla, utan att ens försöka förstå vad som hade hänt. Det är inte lätt när det är svårt.
