http://www.techdirt.com/articles/20120110/17470317370/wordpress-latest-tech-company-to-come-out-strongly-against-sopapipa.shtml

Lagen går officiellt ut på att göra det lättare för artister att stänga sajter som de tycker inkräktar på deras intellektuella egendom. Men lagen är så pass luddigt formulerad att den i princip gör att vem som helst kan stänga ner vilken sajt som helst utan att sajten i fråga kan göra så mycket åt saken.

Och som om inte det räckte så verkar det, om man läser lite kommentarer, som om den egentliga avsikten bakom lagstiftningen är att se till så att tungviktarna inom musikbranschen ska kunna strypa de oberoende kanaler som har låtit oberoende artister ta sig upp och bli superstjärnor utan att vara knutna till storbolag, eftersom de kanalerna riskerrar att göra just dessa storbolag överflödiga… Detta är något av en konspirationsteori, men långt ifrån osannolik.

http://www.techdirt.com/articles/20120110/11395317367/website-censored-feds-takes-up-lamar-smiths-challenge-heres-your-hypothetical.shtml

Dina elever är hjärtligt välkomna på programmet, på den tid vi har annonserat ut på anslagstavlor, programblad och dylikt – det vore verkligen roligt om dina elever ville komma till oss.

Men att flytta vårt program för att du tycker att det skulle passa dig och din klass bättre med en förmiddagstid, det skulle faktiskt aldrig falla oss in. Över huvud taget. Trots att du försöker beveka oss i över tio minuter med ditt tjat.

Att jag så snabbt lyckades behärska mig och undvika att överraskat skratta dig rakt i ansiktet när du kom med din tokskalliga fråga, det får du se som en bonus.

Jag och kollegan sitter på kontoret. Låntagare sticker in huvudet till oss vid fyratiden och säger – med ett förtroligt tonfall som vittnar om hur underbaaaart det är: ”Tääänk att rätt person vann…!”.

Det är uppenbart att hen 1) förutsätter att vi förstår precis vad hen menar (vi har ju inte tänkt på någonting annat än Nobelpriset sedan kl 13…), och 2) tycker preciiis likadant (för vi är ju bibliotekarier och vi borde ju vara helt i gasen över detta…).

Jag och kollegan måste ha sett ut som två fågeholkar, eftersom låntagaren förtydligar: ”..Ja – Tranströmer..!!”. Mitt och kollegans svar på det blir: ”……jahaaa…! Ja… jo… det är ju kul… Kul att det blev svensk i alla fall…”, vilket inte faller i vidare god jord hos låntagaren, som blir lite smått upprörd över vår lama reaktion. Vi försöker förklara att ingen av oss är intresserad av poesi, och får till svar att ”då har ni läst fel poeter”, och hen är uppriktigt förvånad att vi inte äääääälskar Tranströmer, vi som är bibliotekarier och allt.

Som sagt, det var kul att en svensk fick priset. I övrigt bryr jag mig inte om Nobelpriset över huvud taget. Inte om andra litteraturpris heller, i ärlighetens namn. Jag förutsätter att de som vinner pris håller en hög kvalitet osv, men jag kan inte uppamma någon större entusiasm egentligen.

Dagens ovidkommande slutkläm: att säga att orsaken till att man inte är intresserad av poesi är att man ”inte läst rätt poet” är lika dumt som att säga att orsaken till att man inte är intresserad av att dricka alkohol är att man ”inte smakat rätt drinkar/öl/vin/whatnot”. Det kan faktiskt vara så att ointresset beror på helt andra saker än hur poesin är skriven/alkoholen smakar.

Man:  ”Ja, jag har ju fått en påminnelse här på en bok.”

Kultist: ”Ja…?”

Man: ”Och jag är över tusen procent säker på att jag har lämnat den i inkastet.”

Kultist: ”Aha… ja, jag kollar på hyllan.”

Givetvis står inte boken där. Däremot dyker den upp i bokinkastet ett par dagar senare. Intressant hur det kan vara fördröjning på det där, är det en tidsfasförskjutning á la Star Trek?

Allvarligt talat så har jag hört så många varianter på ”jamen den har jag lämnat för länge sen” att jag inte längre överväger möjligheten att boken i fråga faktiskt är lämnad, för de medier det gäller dyker praktiskt taget undantagslöst upp så fort användaren gått hem och tittat efter en gång till.

”Var har ni barnböckerna som är på 25 sidor? Jag hittar bara såna med typ 19 sidor? Vår lärare sa att vi måste ha en bok med 25.”

…eh…?

Joråsåatteh… Här på bibblan sorterar vi ju böckerna efter sidantalet, serru. Tunnaste böckerna står först. Ju.

Nu pratar vi inte om Tingeling med sina trollsländevingar och minikjol, utan om betydligt mer skrämmande varelser. De lever i samma värld som vi, dolda bakom magiska masker och illusioner. Vissa av dem är gudomligt vacka, andra monstruöst fula. Ibland kan de vilja oss väl, ibland struntar de fullkomligt i oss… och vissa av dem älskar människor, särskilt med ketchup.

Först ut är Holly Black (som vissa kanske känner igen som författaren av Spiderwick-böckerna). Hon har skrivit en serie på tre böcker som på engelska kallas Modern Faerie. Endast den första, Tithe, finns översatt till svenska och heter då Mörkrets tjänare. Du kan hitta den på ett välsorterat bibliotek i din närhet.

Tithe handlar om Kaye, sexton år, som lever ett kringflackande liv med sin mamma, rocksångerska på dekis. När den lilla familjen blir tvingade att återvända till orten de kommer ifrån blir Kaye påmind om lekarna hon lekte som barn, då hon låtsades att hon träffade älvor i skogen… älvor som visar sig vara en aning mindre påhittade än hon trodde. Och vem är Kaye själv? Varför är älvorna intresserade av henne? Hon dras in i ett kallt krig mellan älvornas hov, och frågan är hur hon ska överleva och hindra att fler av hennes vänner dras in.

Del två och tre i serien heter Valiant och Ironside. I Valiant får vi träffa andra figurer, både människor och ävlor, som lever utstötta från sina samhällen sida vid sida i stadens underjord… bokstavligen. Någon har börjat mörda älvor, och huvudpersonen Val dras in när hennes vänner misstänks. Vad är sant och falskt, och vem utnyttjar vem? I Ironside dyker både Kaye och Val upp igen, när kriget mellan älvorna dras till sin spets. Kommer de att kunna skapa en varaktig fred, utan att offra någon av sina vänner?

Det här är otäcka böcker. Holly Black håller inte direkt igen. Det betyder inte att jag skulle avråda någon från att läsa dem, det är inte American Psycho här. Det intressanta är att det otäckaste är inte att det bor människoätande troll i underjorden och bäckahästar i dikena bakom villaträdgårdarna. Det otäcka är saker som förekommer i vår alldeles riktiga värld, med hemlösa ungdomar i tunnelbanan, droger och våld.

Böckerna är absolut inte ”för svåra”, särskilt inte för de i ca 15 – 19-årsåldern som de riktar sig till, men de är inte heller tillrättalagda. Jag får inte känslan att författaren ”pratar ner” till sin publik. Figurerna i böckerna känns verkliga, som om de kunde vara riktiga personer, och jag blev fångad redan efter första kapitlet.

*******

Nästa författare är Melissa Marr, som skrivit en serie på fyra böcker som kallas Wicked Lovely efter första boken. På svenska heter den Mer än ögat ser. Den handlar om Aislinn, som har en hemlighet: Hon kan se älvor. Om hennes medmänniskor visste om det skulle de spärra in henne. Om älvorna visste om det skulle de sticka ut hennes ögon… om hon har tur.

Aislinn älskar sin pojkvän, men finner sig envist uppvaktad av snyggingen Keenan. Att han är en av älvorna gör inte saken bättre, men han tänker inte ge upp. Han är tvungen att få tag på en mänsklig kvinna värdig att bli hans brud, så fort som möjligt. Hela hans folks framtid hänger på det…

Andra boken i serien heter Under din hud, eller Ink exchange på engelska. I den har Leslie, en av Aislinns vänner från skolan, huvudrollen. Hon brukar hänga i tatuerarstudion, och nu har hon äntligen fått lov att skaffa en egen tatuering. Men någon annan har fått upp ögonen för henne. Irial, kungen över det Mörka hovet, har användning för en ung kvinna, och det visar sig att hennes tatuering blir mer än hon betalat för…

De följande böckerna heter Fragile Eternity, Radiant Shadows och Darkest Mercy. Alla utom sista delen (i skrivande stund) finns översatta till svenska.

Melissa Marrs böcker är vackert skrivna, och beskriver vår värld sedd en liten aning från undersidan. De människor som bor där känns som om de kunde finnas på riktigt, och deras känslor och konflikter speglas på ett trovärdigt sätt. Älvorna existerar mitt ibland oss, oftast osynliga men fullt kapabla att ställa till med oreda.

Ett tema i dessa böcker är val, och deras konsekvenser, inte minst de val vi gör utan att kanske ens vara medvetna om dem. Flera av de förment mäktigaste gestalterna i böckerna visar sig ha väldigt få egna valmöjligheter, de sitter fast i kraven som ställs på dem av dem de ”härskar” över. Detta känns som en ganska klar parallell till vår egen värld.

Melissa Marr skriver också för ungdomar / unga vuxna, också åldern 15 och uppåt (huvudpersonerna är i ca 16 – 17-årsåldern). De är inte skrivna för läsovana, men de är inte heller svårlästa vare sig på engelska eller i översättning.

Visserligen sägs det att moderna bibliotek ska vara ”allas vardagsrum”, men det finns faktiskt gränser.

Vilken del av budskapet ”vi stänger nu”, kopplat till fenomenen ett ilsket ringande i en klocka och att samtliga andra besökare i maklig takt lämnade lokalen, kändes så pass opålitligt att du var tvungen att stå och enträget diskutera det med min kollega i fem minuter?

För övrigt: Nej, vi brukar inte av pur elakhet gömma den hett eftertraktade lokaltidningen bakom disken. Ligger den inte i tidningshörnan betyder det att den a) inte har kommit ännu eller b) att nån annan, ännu ivrigare läsare har varit framme och snott den.

Det bankar på dörren, och när jag tittar dit står ett par i ca 60 – 65-årsåldern där med ilskna uppsyner. Jag går fram och öppnar dören för att höra vad de vill.

”Ere öppet ällär!?” frågar kvinnan med uppfordrande stämma.

Jag biter mig i tungan för att inte säga vad jag just då tänker: ”Det är släckt och dörren är låst, ser det öppet ut tycker du?”

Hon fortsätter: ”De stårju här, ‘Lördag öppet kl 11 – 15′. Haru glömt ällär?”

”Nej, det stämmer,  i morgon öppnar vi mycket riktigt klockan 11,” svarar jag.

”Amäh, de stårju här… öh… ere fredag idag? Aja, då vare inget.” Så knallar de iväg lite kvickt.

Tilläggas bör att vi tidigare hade en stor skylt med texten ”STÄNGT” som vi satte upp bredvid skylten med våra öppettider när vi inte hade öppet, just för att undvika den här typen av händelser. Den ledde i stället till att ännu fler bankade på dörren för att fråga varför biblioteket hade blivit nedlagt…

”Jag behöver egentligen ingen bok. Det är bara kul att vara här.”
/låntagare i 13-årsåldern